Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
The Apostolic Fathers, third edition
Med posten i fredags:
The Apostolic Fathers, Greek Texts and English Translation, 3rd edition. Edited and translated by Michael W. Holmes after the Earlier work of J. B. Lightfoot and J. R. Harmer. Baker Academic, Grand Rapids, Michigan, 2007.
Det här blir trevlig kvällsläsning. ”The Apostolic Fathers” består av den tidigaste samling kristna texter utanför Nya testamentet (70-150 e. Kr.). Så här beskrivs texterna i introduktionen:
They provide significant and often unparalleled glimpses of and insights into the life of Christians and the Christian movement during a critical transitional stage in its history. (s 3)
Att studera hur kyrkan förändrades efter det att Jesu ursprungliga apostlar hade lämnat jordelivet är egentligen inte mitt forskningsområde. Men jag är allmänt intresserad av vad som skedde med urförsamlingen under perioden som ”Apostolic Fathers” täcker. För det är under denna period som Nya testamentets ekklesia definitivt upphör att vara en ”judisk sekt”.
Men först skall jag läsa ut ”Lewis resa” av Per Olov Enquist. Förresten, om du är intresserad så har jag uppdaterat listan över böcker jag läser/arbetar med just nu.
De tio viktigaste arkeologiska fynden 2007
Tidskriften Archaeology har röstat fram de 10 mest betydelsefulla arkeologiska upptäckterna under 2007. Bland de 10 i topp finns Nebusarsekim kilskriftstavla, som jag själv har bloggat om här och här.
Verkligen roligt att denna upptäckt som bekräftar en historisk person i Bibeln, närmare bestämt i Jer 39:3, platsar i denna lista. Vad som gör upptäckten unik är att det är mycket ovanligt att en icke kunglig person i Bibeln omnämns i utombibliskt material.
Det kan vara värt att läsa lite om de andra 10 i topp upptäckterna också. Bli lite allmänbildad alltså. Archaeology presenterar också ytterligare nio viktiga fynd som har gjorts under 2007, men som inte riktigt tog sig in på 10 i topplistan.
Tack till min Tommy Wasserman på Örebro Teologiska Högskola för detta tips.
Den frambrytande urförsamlingen – 9
Ekklesia – Paulus anvisningar till Titus
Den tredje texten som jag vill ta upp handlar om Paulus anvisningar i brevet till Titus. I kapitel 1 vers 5 står det: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta (kathistemi) äldste i varje stad efter mina anvisningar: …”. Det grekiska ordet kathistemi betyder ”att tilldela någon chefsposition [position of authority]”, eller mer specifikt: ”att auktorisera/bemyndiga, utnämna/tillsätta.” Tillämpad på Tit 1:5 beskriver ordet enbart vad Titus är uppmanad av Paulus att göra, inte hur det skall gå till.
De ”anvisningar” som Paulus hänvisar till i Tit 1:5, för att Titus skall kunna ”tillsätta” äldste, syftar inte heller på hur utnämnandet gick till, utan på kriterier som direkt följer i vers 6 och framåt. Dessa kriterier började formuleras redan i Apg 6:3, och utläggs av Paulus mer utförligt i Tit 1:6ff, vilket skapar en koppling mellan de olika textsammanhangen. Hur Titus gick tillväga kan därför de bibelställen illustrera som jag redan har diskuterat (Apg 6:3-5; 14:23; jfr 13:1-4; 2 Kor) tidigare i denna serie om ekklesia.
Ensam kastar inte kathistemi i Tit. 1:5 mycket ljus över problemet hur Titus gick tillväga i tillsättandet av ledare i de lokala församlingarna. Men liksom med fallet cheirotoneo i Apg 14:23 är det ett viktigt nyckelord i ett större sammanhang och kan förslagsvis analyseras utifrån utväljandet av ledare i Apg. 6:3 och begreppet ekklesia. Betydelsefulla kopplingar utesluter inte möjligheten att i de församlingar som Titus hade ansvar för skedde tillsättandet av äldste generellt på samma sätt som i Apg. 6:3 och eventuellt i Apg. 14:23.
För det första finns det en koppling till Paulus själv. Titus var en av Paulus lärjungar och har därför troligtvis tidigare fått instruktioner hur tillsättandet av ledare i församlingen skall gå till. Hur Paulus gick till väga antyder som sagt begreppet ekklesia, Apg. 6:3 och eventuellt begreppet cheirotoneo.
Den andra kopplingen är att kathistemi i Tit. 1:5 också används i Apg. 6, men lite senare i vers 3: ”Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter (kathistemi) vi dem till sådana uppgifter.” Ordet kommer alltså efter ”välj ut” (första steget, som verkar vara underförstått i Tit 1:5), då Jerusalemförsamlingen först valde ut och apostlarna sedan tillsatte när de hade godkänt valet. Tillsättande är andra steget i Apg 6:3, steget som Titus får anvisningar om i Tit 1:5. Varför inte Paulus även ger anvisningar om det första steget kan beror på att Titus var väl införstådd med praxisen, och att Paulus i sitt brev istället ville betona/påminna om kriterierna vid tillsättandet av äldste, de anvisningar som följer efter Tit. 1:5. Det kan också tilläggas att eftersom kathistemi används i Apg 6 förstärker det även intrycket att det var ledare som vid det tillfället valdes och tillsattes.
Ordet kathistemi används även i Heb. 5:1 och 8:3 för tillsättandet av överstepräster i Gamla testamentet. I de fallen var det Gud och inte människor som utsåg och tillsatte, och författaren till Hebreerbrevet gör där en parallell till utväljandet av Jesus som en evig Överpräst. Att Gud både utser och tillsätter i Hebreebrevet illustrerar en viktig dimension i hur det ytterst sätt bör gå till i ekklesia-församlingen när ledare väljs och tillsätts, ett samspel mellan de troende och Gud, som även Apg 14:23; 13:1-4; jfr 15:28 visar. Den som har det första och sista ordet är Gud, men om de troende i ekklesia skall få insikt i det, måste det också finnas ett horisontalt samförstånd. Hur ett sådant samförstånd uppnås anser jag att de texter jag hittills diskuterat har visat.
Som jag tidigare har visat var det en demokratisk process i den lokala församlingen som ledde fram till det rätta valet av församlingstjänare (Apg. 6:3). Och det kan alltså mycket väl ha gått till på liknande sätt också på Kreta som i Apg. 6:3 och 14:23. Tit. 1:5 säger inget om att tillsättandet av ledare skall ske innan eller efter församlingen har fått säga sitt. Men med tanke på Paulus inflytande över Titus och kopplingen till Apg 6, är det rimligt att anta att församlingsmedlemmarna hade gjort sitt val och att ledarskapet därefter tillsattes om de uppfyllde kriterierna.
Fortsättning följer…
Childs, Introduction to the Old Testament – 7
Chapter 11 – The Former Prophets
The second division in the Hebrew Bible, “The Prophets”, is at least as early as the Hellenistic period. The terminology that further divided the Prophets into “former” (historical: Jos, Judg, Sam, Kings) and “later” (Prophetic: Isa, Jer, Eze, Twelve) first emerged in the Middle Ages.[1] Modern historical criticism has rejected this traditional division as “artificial”.
Instead two major critical theories tries to explain the composition of the historical books: 1) The documentary – sources similar to those found in the Pentateuch continue through at least part of the historical books (e.g. Hexateuch); 2) Fragment hypothesis – envisions an independent historical work including book of Deuteronomy and the four historian, edited during the exilic period by a Deuteronomistic historian (e.g. Tetrateuch). Major critics have pointed out difficulties in both two theories, and that an effect of these theories has been the speculative nature of the exegesis on the historical books. The analysis based on either one of the theories has been of a hypothetical character. Therefore Childs calls for reexamination of the canonical shape of the Former Prophets.[2]
The first problem regarding the canonical shape of the Former Prophets two folded: the close connection with the Pentateuch and at the same time the distinct separation from it. Joshuas canonical shape explains both these elements: discontinuity (sharply separated from the Pentateuch, the written form of the law) and continuity (dependence on the “Book of the Law”, and introducing the Former Prophets). The second problem is the relationship to the other historical books. Noth’s theory of a Dtr. historical work is the base for a solution: the Former Prophets are arranged in a literary pattern of prophecy and fulfillment: the books offer a theological interpretation of Israel’s history in the light of the working out of the Book of the Law.
However, there are no evidences in the present canonical form that the material was transformed to make only one major “Deuteronomic point”. Rather, the material is diverse and independent, and the earlier stages of development is not flatten or seriously altered. The reason for this could be that the material already exerted such an “official” force that the Dtr. editor was unable or unwilling to attempt a change. Thus the shaping of the Former Prophets reflects a long process within the community of Israel.[3]
According to Childs, the theological and hermeneutical implications of the Former Prophets are: 1. The object of the four historical books in the division of the Prophets is not to record history per se, but to bear testimony to the working out of the prophetic word in the life of the nation (indication of this is: a. incorporation of historical material within the books of the prophets; b. A similar theological purpose of both sets of writings in the division of the Prophets, thus the historical books has canonically a particular theological function); 2. Striking features are the nature of the material is highly selective and the manner in which the history was presented; 3. Modern critical scholarship disagrees on the overall purpose of the Deuteronomic shaping of the Former Prophets.
In Childs opinion both divine judgement and forgivness are built into Deuteronomy (to offer the nation under judgement the promise of forgivness). The purpose of the book is then to function as scripture for the new generation of Israel who are instructed from the past for the sake of the future (see Deut. 29:29).[4]
[1] However, Childs points out that the two references in Zechariah to the “former prophets” (1:4; 7:7) “offer a certain biblical warrant for the later terminology” (Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 230).
[2] Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 230–32.
[3] Ibid., 232–36.
[4] Ibid., 236–38.
Judisk kristendom
Jewish Christianity in the Late First and Second Centuries
Serien kommer naturligtvis inte att relatera till situationen i Sverige, men Joel Willitts har forskat kring judisk kristendom under första och andra århundradet e Kr. Det kan därför finnas en hel del att upptäcka i det material han planerar att presentera. Därför tyckte jag det var värt att nämnas.
Den frambrytande urförsamlingen – 8
Ekklesia – Paulus och Barnabas utser äldste
Den andra texten jag vill ta upp om utväljandet av ledare/tjänare i urförsamlingen, som ett exempel på hur ekklesia (församlingen) kan ha fungerat under Nya testamentets tid, är Apg 14:23. Där läser vi att Paulus och Barnabas utnämnde äldste i alla församlingar på deras väg hem till Antiochia i Syrien: ”I varje församling (ekkelesia) utsåg (cheirotoneo) de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.” Versen beskriver vad Paulus och Barnabas gjorde, men hur kan det ha gått till? Även om det inte är omedelbart tydligt antyder versen och kontexten processer inom den lokala ekklesia, som resulterade i utväljandet av församlingsledare i form av äldste.
Nu till det grekiska ordet cheirotoneo (översatt till ”utse”, och som i grundtexten inleder Apg 14:23). Ordet betyder bokstavligen ”sträcka ut sin hand för att rösta”. Cheirotoneo får denna grundbetydelse från Atenska folkförsamlingen under antikens tid (400-talet f Kr)[1], där Atens manliga medborgare röstade med just handuppräckning. I Apg 14:23 verkar emellertid cheirotoneo enbart betyda att ”utnämna” eller ”tillsätta” med Paulus och Barnabas som tydliga subjekt. Utifrån en ytlig läsning tycks alltså inte texten ge stöd åt tanken att det var församlingarna som grupp som var involverad i utväljandet av sitt eget ledarskap, utan det gjordes enväldigt av Paulus och Barnabas som församlingens grundare och apostlar.
Den etymologiska kopplingen till antika Greklands demokrati (både ekklesia och cheirotoneo i samma vers) kan inte ensam förklara hur Apg 14:23 skall uppfattas.[2] Paulus och Barnabas har en viktig roll i 14:23, och de hade (inklusive Lukas, författaren) sannolikt inte antika Aten (400-talet f. Kr.) i åtanke när de på tillbakaresan utsåg äldste. Men cheirotoneo, på grund av sin ursprungliga innebörd, antyder ändå en process. Det finns också detaljer i kontexten som stödjer att en process hade pågått innan 14:23: begreppet Ekklesia som en kollektiv beskrivning av församlingen i Nya testamentet, Apg 6:3-6 som allmänt normgivande, att det var på tillbakaresan som utväljandet skedde och hur cheirotoneo används i andra nytestamentliga textsammanhang.
Med utgångspunkt från att faktorerna ovan på något vis måste påverka tolkningen av texten, föreslår jag därför en rekonstruktion av Apg 14:23 som inte framställer Paulus och Barnabas som enväldiga. Snarare ”utnämnde” eller ”tillsatte” de ledare som församlingen önskade (enligt principen ekklesia och mönstret i Apg. 6:3-6), efter att ha konstaterat att dessa ledare uppfyllde de kriterier som redan omnämns i Apg 6:3, och som Paulus själv anger och utvecklar i Timotheosbreven och Titusbrevet.
Resonemanget ovan leder till slutsatsen att cheirotoneo betyder i Nya testamentet ”att välja någon för en specifik tjänst eller uppgift.” Detta skedde på en viss nivå under demokratiska former, då den man hade förtroende för valdes och blev tillsatt. Är det så det kan ha gått till i Apg. 14:23, att Paulus och Barnabas godkände och tillsatte äldste som de troende i de lokala ekklesia själva hade valt ut eller föreslagit? Proceduren i de lokala församlingarna som återbesöktes var i så fall generellt den samma som i Apg. 6:3. Paulus och Barnabas bekräftade, precis som apostlarna i Apg. 6, de lokala församlingarnas val. Paulus och Barnabas utvalde inte enväldigt vem som skulle bli äldste i församlingarna, utan istället var det frågan om ett samspel mellan församlingarna och apostlarna vid tillsättandet av ledare.
Så här kan det ha gått till: det var på återvägen från missionsresan som Paulus och Barnabas tillsatte äldste i Lystra, Ikonion och Antiochia. Det innebar att där hade existerat församlingar en kort period, innan de kom tillbaka. Om vi utgår från Apg. 6:3, är det möjligt att Paulus och Barnabas hade uppmanat de nykristna på orten att fundera över vem de ville ha som ledare. När sedan Paulus och Barnabas återkom var de beredda att välja och bekräfta dem som församlingen hade förtroende för. Paulus valde att vänta med att ledsaga utväljandet av ledarskap för att se vem som fungerade bäst och var Guds utvalda, och att han på återvägen deltog i tillsättandet av dessa som församlingarna hade förslagit som sina ledare.
Men det finns en viktig detalj i Apg 14:23 som visar att utväljandet av ledare i ekklesia inte enbart handlade om demokrati. Paulus och Barnabas beslut om vilka som skulle tillsättas som äldste skedde under bön med fasta. I grundtexten är ordet ”bön” ett aorist particip, en verbform som indikerar att bönen och fastandet (subst i grundtexten) pågick kontinuerligt före och efter utväljandet. Detta visar att det är Gud som ytterst utväljer sina ledare/tjänare i ekklesia. Vad vi har är processor som pågår på olika nivåer i samspel med varandra. Se även Apg 13:1-4 (jfr. 15:28), som illustrerar dessa principer.
Till detta kan tilläggas att om det hade varit frågan om ett utnämnande av Paulus och Barnabas i förväg, utan de lokala ekklesias inblandning, skulle Lukas antagligen inte ha använt ordet cheirotoneo, utan snarare procheirotoneo (”att välja/utnämna på förhand/förväg”, se Apg. 10:41). Om det är meningen att äldste skall utse äldste, är ett prefix nödvändigt, dvs pro läggs till cheirotoneo, för att en sådan tolkning av Apg. 14:23 skall stämma. Men på en högre nivå är det ändå Gud som ytterst väljer ut ekklesias ledare, men för att hela ekklesia skall erfara, pröva och vara överens om Guds ledning, är en demokratiska process på den lägre nivån nödvändig.
Att det är den lokala församlingen/ekklesia som har ansvar för utväljandet av sina egna ledare och representanter, framgår av att Paulus även använder samma ord – cheirotoneo – i 2 Kor. 8:19. Där är det församlingarna (kollektivt) som har utsett en person till att vara Paulus följeslagare när han åker till Jerusalem för att överräcka de insamlade pengarna. Det är alltså samma ord som används både i Apg. 14:23 och 2 Kor. 8:19. Ordet cheirotoneo används också i den patristiska litteraturen (kyrkofädernas texter) för att uppmana församlingarna att utvälja sändebud som skall föra med sig hälsningar till kyrkan i Antiochia i Syrien (I Phld 10:1; I Sm 11:2; I Pol 7:2). Församlingar är också i dessa texter uppmanade att utvälja (cheirotoneo) sina egna föreståndare (epikopoi) och gudstjänare (diakonoi) (D 15:1).
Fortsättning följer…
[1] BDAG – Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature, Third Edition. Revised and edited by Frederick William Danker (Chicago: The University of Chicago Press, 2000).
[2] Faktum är att etymologiska tolkningar är överhuvudtaget inte att rekommendera, då man inte kan utgå från att ett ord genom tiderna behåller sin ursprungliga innebörd. Det är sammanhanget och hur ordet används som är avgörande för dess betydelse.
Virtuell Qumran modell
Bob Cargill har i ett spännande projekt digitalt rekonstruerat Qumran. Under SBL San Diego konferensen i november kunde man besöka en utställning om Dödahavsrullarna, och i samband med det visades en digitaliserad film om Qumran. Så här beskrivs filmen på bloggen Virtual Qumran:
The digital movie Ancient Qumran: A Virtual Reality Tour is nearing completion. The original, unpublished script is almost complete, and the high-definition graphics are re-rendered and optimized for viewing in HD. The movie is based upon the UCLA Qumran Visualization Project’s digital model of Qumran, and takes the viewer on a tour of the reconstructed settlement of Khirbet Qumran. It offers a history of the archaeological excavation of the site and the surrounding caves, and discusses the different theories concerning the nature and expansion of Qumran.
Denna film kan du efter 1 januari 2008 hämta hem till din hårddisk från hemsidan www.VirtualQumran.com. Där kan du läsa mer om projektet och bland annat se ett par YouTube trailers (även här och här). Detta lär bli ett fantastiskt pedagogiskt material för undervisning om Dödahavsrullarna och Qumran:
You’ll be able to navigate the reconstructed settlement from the comfort of your own home, office, or classroom.
Ser verkligen framemot detta! För de som inte kunde åka till USA för att besöka utställningen i San Diego Natural History Museum har snart möjlighet att se den omtalade filmen i sin egen dator.
Tack till Jim West på Biblical-Studies List för denna information. Se även Jims blogg om projektet.
Childs, Introduction to the Old Testament – 6
Chapter 5 – Introduction to the Pentateuch
Childs begins his introduction to the Pentateuch with the history of the modern critical study of the Pentateuch, with the motivation that such history is indispensable for methodology and crucial for evaluating the continuing debate. He goes through the literary critical method, the form-critical method, archaeological method and finish with a postscript to the history of pentateuchal criticism. In tracing the history Childs observes that in the early part of the 20th century the opposition to biblical criticism from the established church and synagogue was almost universal, but by the middle of the century biblical criticism had been widely accepted, with opposition only from conservative groups in the periphery. Childs presents several reflections on this change of opinion, but concludes that the rise and fall of the Biblical Theology movement of the 50s and 60s has again raised the question whether the church’s relation to biblical criticism is settled, and whether “the reigning scholarly consensus” has only covered over many basic theological problems.[1]
The critical debate concerning the scope of the literary unit of Pentateuch is a continuum, whether the term Hexateuch (Gen-Jos) should replace that of Pentateuch (Wellhausen, Kuenen, Smend, Eissfeldt, von Rad), or if Deuteronomy should be separated from the first four books, forming a Tetrateuch (Noth). There is also a minority of scholars (Höscher, Schulte, Freedman) who have tried to expand the unity to include the historical books. Finally an increasing number of scholars (Fohrer, Rendtorff) favor a return to the terminology of a Pentateuch. In the debate of source criticism uncertainty regarding the criteria for determining literary strands is growing. The uncertainty becomes clear when individual sources of the Pentateuch (the Yahvist, the Elohist, and the Priestly) are discussed. Childs conclusion is that scholars have not reach an agreement regarding the classical source division, and efforts should instead be invested in establishing “a fresh consensus around a new proposal.” The last topic Childs mentions concerning the present state of the critical debate is form criticism and traditio-criticism, whose present debate (1979) regarding the Pentateuch is characterized by the dissolution of the older consensus and a search for new questions and answers (e.g. Alt, von Rad, Noth, Bright, Cross).[2]
The canonical approach to the study of the Pentateuch is described by Childs as a post-critical alternative.[3] Childs does not deny that historical critical method is useable at times, but maintains that to study the history of Hebrew literature is a different undertaking then studying the Pentateuch as canonical scriptures. The first issue that Childs establishes regarding the Pentateuch as canon is clear editorial evidence for a five divisions in the Pentateuchal material. He also sees a close inner relationship of the three middle books (Ex-Num). Regarding Genesis, the book was conceived by the final redactor as the introduction to the story of Israel, beginning with Exodus. The role of Deuteronomy is difficult to determined, but the final editor of the Pentateuch seems to have understood its role as a commentary to the preceding law. Childs’ conclusion is that Pentateuch is a purposeful whole, that established Israel’s understanding of its faith as Torah. These first five books constituted the grounds of Israel’s life under God and how the Mosaic tradition should be understood. Childs adds to this that also the promises of the land are forming the different parts of the Pentateuch into one continuous story. In sum, Childs says, “a theological force which reflects a knowledge of the whole Pentateuch has given it a final order.”[4]
Critical scholarship is virtually unanimous in denying the Mosaic authorship while conservative scholarship defends it. Childs argues however that the question of authorship has not been correctly formulated by either side because the issue has been treated apart from its canonical function. In the Pentateuch Moses’ writing activity is closely tied to the receiving the divine law of Sinai, and throughout the rest of the Old Testament the identification of the divine law with Moses’ writing is continued. There is no clear reference in the Old Testament which connects Genesis to Moses, but in Jewish tradition he became the author when the unity of the entire Pentateuch was assumed. Old Testament canon clearly assigns an important role to Moses, but still much material in the canonical Pentateuch is later than the age of Moses. The Old Testament does not explain this directly, but for Childs it seems clear that the authorship of Moses functioned from a very early period as a norm by which to test the tradition’s authority. Childs says: “The claim of Mosaic authorship therefore functioned theologically within the community to establish the continuity of the faith of successive generations with that which had once been delivered to Moses at Sinai.”[5]
[1] Childs., 112–19.
[2] Ibid., 119–27.
[3] The canonical approach as a post-critical alternative seeks to do two things: 1) To take seriously both the successes and failures in the history of scholarship, and 2) to mount a case for a very different approach to the study of the Pentateuch.
[4] Childs, Introduction to the Old Testament as Scripture, 127–32.
[5] Ibid., 132–35.
Uppdatering om Nehemjas mur
För er som är intresserade av att följa de arkeologiska utgrävningarna av Davids stad i Jerusalem, har jag uppdaterat detta inlägg om upptäckten av vad som kan vara Nehemjas murar (se Nehemjas bok i Gamla testamentet).
Det är fortfarande osäkert hur allt det som har grävts fram skall tolkas och dateras, vilket också skapar osäkerhet om det verkligen är Nehemjas murar man har upptäckt. Men hebreiska universitetets arkeolog Dr. Eilat Mazar verkar säker på sin sak.
En annan mycket känd arkeolog, Israel Finkelstein, tycker att fynden i Davids stad är intressanta, men anser ändå att den upptäckta muren kan ha byggts senare än Nehemja.
Klicka här om du vill läsa mer. Om du följer länkarna i min uppdatering finner du mycket fina bilder på muren (som ex, den ovan).
Den frambrytande urförsamlingen – 7
Ekklesia – första gången ledare väljs
I Apg. 6:3-5 syns en tydlig demokratisk ordning. På uppmaning av apostlarna valde församlingen (inte apostlarna) ut sju män med ”gott anseende”, som var ”fyllda av ande och vishet”, för att hjälpa apostlarna i det praktiska församlingsarbetet. Här är det viktigt att lägga märke till några saker.
- Det fanns inget annat ledarskap än de 12 apostlarna när det beslutades att avskilja sju personer för att betjäna församlingsmedlemmar. I en möjlig rekonstruktion får vi bilden att apostlarna insåg att det behövdes flera ledare än de själva, även om de 12 apostlarna behöll sin unika position som Jesu utvalda lärjungar.
- Att ”betjäna” är det primära kännetecknet för en ledare i en nytestamentlig församling, inte utövandet av auktoritet. Detta antyder att de som valdes ut var ett kompletterande ledarskap till apostlarna, eftersom de skulle “betjäna”.
- De kriterier som de utvalda skulle uppfylla (”gott anseende” och ”fyllda av ande och vishet”) är väldigt mycket en summering av de kriterier som vi kan läsa om i Titusbrevet, som är kriterier för församlingsledare. Alltså ytterligare en stark antydan att det är ledare som väljs av församlingen, inte enbart betjänter.
- Apg. 6:3-5 beskriver hur ledarskap utvaldes i ekklesia. Församlingen hade inflytanden och kunde påverka sin situation och hade en direkt dialog med apostlarna. I ekklesia kunde församlingen som kollektiv själva välja sina ledare, eller åtminstone utöva starkt påverkan i en sådan fråga.
- Den fortsatta utvecklingen visar att åtminstone två av de sju, Stefanos och Filippos, fick stor betydelse för de första kristna och utbredande av Guds rike under den kristna församlingens första period (Stefanos [Apg 7], Filippos [Apg. 8:4-40]).
Slutsatsen blir att de sju utvalda inte ”bara” var bordsbetjänter, utan var ett kompletterande ledarskap till de tolv apostlarna. Apg. 6:3 är i så fall första gången det nämns om att några avskiljdes för tjänst i församlingen som ledare. Deras uppgift var att betjäna, men de fem saker ovan som går att notera i texten tyder på att avskiljningen i Apg. 6:3-5 hade en vidare funktion än enbart för att ordna måltider (vilket i sig inte är att förakta).
Eftersom det är första gången ledare väljs ut (förutom Mattias som den tolfte aposteln istället för Judas Iskariot) kan man också tänka sig att i den kristna ekklesia blev denna ordning praxis för senare tillsättande av ledare i olika församlingar. Det finns inte heller några andra textbevis som säger att det gick annorlunda till – apostlarna bestämde vad som var kriteriet för det andliga ledarskapet, församlingen valde sedan sina ledare och apostlarna godkände det.
Det var viktigt att apostlarna godkände församlingarnas förslag på ledare, men samtidigt var det betydelsefullt att de tillsammans var överens om vem som skulle vara ledare. Apostlarna själva var utvalda av Jesus. De är unika som ledare i den bemärkelsen, även Mattias som tillsattes efter lottning. Men apostlarna ville tydligen att framtida ledare skulle, med Guds ledning, väljas av medlemmarna själva.
Robert L Saucy, professor i systematisk teologi vid Talbot Theological Seminary, gör följande reflektion i sin bok The Church in God’s Program beträffande valet och tillsättandet av ledartjänster i församlingen: ”Den lokala församlingen godkände apostlarnas förslag och valde ut sju män för att tjäna (Apg. 6:3-5). Även om inte församlingsmedlemmarna omnämns när apostlarna, och de som representerade dem, utnämnde äldste (Apg. 14:23; Tit. 1:5), kan tillvägagångssättet ha varit det samma som i Apg. 6, när de sju männen blev utvalda.”[1]
Fortsättning följer…
[1] Robert L Saucy, The Church in God’s program (Chicago: Moody Press, 1972), 115.
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
Senaste kommentarer
 | -Ugaritic Texts: – S… om The History and Excavation of… |
 | Per Lilja om Hoppet som övervinner död… |
| Per Lilja om Guds frid mitt i verkligh… |
 | Stefan Green om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
| Per Lilja om ”Levande vatten” – Jesu löfte… |
Stefan Green 