Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
”Levande vatten” – Jesu löfte till den som tror
”’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.’ Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Joh 7:38–39
Jesu ord om ”strömmar av levande vatten” i Johannesevangeliet väcker både frågor och förundran. Vad menade han med detta löfte, och varför skapade det så starka reaktioner bland folket? Texten öppnar för en djupare förståelse av vem Jesus är och vad hans löfte om Anden betyder för oss idag.
Jesu identitet har varit föremål för samtal och diskussion sedan han vandrade ibland oss för över 2000 års sedan. Söker man idag på ”Jesus Kristus” på nätet får man tusentals träffar som försöker beskriva vem han är. Ämnet är alltså lika aktuell nu som när Johannesevangeliet skrevs. Det evangeliet är i hög grad upptaget av just denna fråga: vem är Jesus? I det sjunde kapitlet, där vår text hör hemma, firas den judiska högtiden lövhyddefesten. Samtidigt börjar Jesus dra till sig allt mer uppmärksamhet, och folkets diskussioner om hans identitet blir allt intensivare. Det är i det här sammanhanget Jesus utropar: ” Är någon törstig, så kom till mig och drick” (v. 37), följt av löftet i vv. 38–39.
Lövhyddefesten förknippades med förhoppning om tillräckligt med regn (se Sak 14:16–17) och innehöll både en vattenritual och en ljusceremoni på sjunde dagen av åtta. Även Jes 12:3 – ”Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor” – lästes i samband med firandet. Att Jesus i detta läge ropar ut sitt löfte måste ha väckt starka reaktioner. Han lovar ett ständigt flöde av andligt vatten (och ljus) för dem som tror på honom. Högtiden bar också på löftet om glädjefylld upprättelse för Israel och om folkens samlande inför Gud. Jesus presenterar sig själv som den som förverkligar dessa sista-tiden löften.
Men hans ord skapade en paradox för det mänskliga tänkandet. Han uppmanade folket att tro på honom (v. 38), samtidigt som det förklaras att de som tror på honom ska få ta emot Anden när han hade blivit förhärligad (v. 39). Reaktionerna lät inte vänta på sig, I 7:40–52 berättar Johannes om de olika svaren: vissa menade att han var en profet (v. 40), andra förkastade honom direkt, medan några var öppna för tron. Det är slående hur detta speglar människors förhållningssätt till Jesus än i dag. Hans anspråk väcker både motstånd och tro.
Mitt i detta brus av åsikter riskerar Jesu egen uppfattning att drunkna. Låt oss därför höra hans ord igen, om de som väljer att tro på honom: ”Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Bibeln använder vattnet som en bild för det som helar och ger evigt liv. Hos profeterna i Gamla Testamentet finner vi samma språk: Jeremia beskriver Herren som källa till levande vatten (2:13; 17:13). Jesaja 58:11 talar om den som lever av tron som en oas i ödemarken, ett källsprång som aldrig sinar. I Hesekiel 47 är det levande vattnet en kraft till både andlig och ekologisk förnyelse. Nya testamentet förklarar att den som tror på Jesus med sitt hjärta får del av detta löfte (jfr. Joh 4:10–14).
Johannes förklarar vad Jesus menade: ”Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.” I evangeliet beskrivs Jesus som den som sänder Guds Ande till de troende (Joh 16:7), vilket blir den kraft som verkar i den troende genom att andligt förnya hen inifrån och ut. Först sker det i frälsningsögonblicket när man tar emot Jesus som Frälsare och Herre, men också som en fortsatt upplevelse i form av ett ständigt flöde som förnyar tron dag för dag. Men detta kunde ske först när Jesus hade blivit förhärligad genom sin uppståndelse och himmelsfärd (jfr. Apg 1–2). Från den stunden blev Guds Ande tillgänglig för alla som tror på Jesus, att han sänder den som han har lovat.
Det kan tyckas märkligt att en enda person kan dra till sig så mycket uppmärksamhet som Jesus gjort och fortfarande gör. Men när hans löfte om levande vatten visar sig hålla i människors liv, samtidigt som det kan uppfattas som hotfullt av andra, blir frågan oundviklig: Vem är Jesus? Och lika viktigt: Vem kan Jesus bli för dig?
Tacksamhet är grunden för en tro utan oro
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.”
Fil 4:6
Bibeln rymmer många uppmaningar som vill uppmuntra oss i vår vandring genom livet. En av dem finns i Filipperbrevet 4:6, där aposteln Paulus skriver: ”Gör er inga bekymmer […].” När man frågar vad den kristna tron handlar om – eller vad den erbjuder – är detta en viktig aspekt: att istället för att oroa sig för allt mellan himmel och jord, kan vi vända oss till Gud i bön, med tacksamhet, och berätta för honom vad vi behöver. Men betyder det att kristna inte tar världens problem på allvar? Eller att de istället för att agera lägger allt i Guds händer och hoppas på det bästa? Nej, en sådan tolkning missförstår Paulus. I sitt sammanhang visar han istället på en tro som är fullt medveten om livets svårigheter, men som inte låter bekymren styra. En tro som vet att Gud är närvarande – också i det svåra.
Paulus skrev till de troende i Filippi under sin första fångenskap i Rom, omkring år 60 e.Kr. (Fil 1:12–13). Han satt i husarrest för Kristi skull och väntade på rättegång (Apg 28:30). Enligt traditionen blev han frisläppt (Fil 1:23–24; 2:17, 24) och fortsatte sitt missionsresande, men senare återvände till Rom och led martyrdöden under kejsar Neros förföljelse. Filipperbrevet är ett av Paulus mest personliga brev. Det präglas av tacksamhet och värme, men också av realism. Han nämner att han både har motståndare och vänner, och att han inte vet hur rättegången kommer sluta. Ändå är tonen inte pessimistisk – tvärtom: ett genomgående tema i brevet är glädje. Det visar att den kristna tron inte är blind för det svåra, men inte heller besegrad av det. Paulus uttrycker en tro som mitt i kampen bärs av hopp, tacksamhet och förtröstan.
I kapitel 4 uppmanar Paulus de troende att stå fasta i Herren (v. 1), att leva i enighet och att hjälpa varandra (vv. 2–3). Även om vissa uppmaningar är riktade till specifika personer, är de ändå uttryck för grundläggande kristna principer. Sedan följer de välkända orden: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (v. 4). Och därefter det som kan läsas som en antivedergällnings inställning: ”Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.” (v. 5).
När Paulus säger ”Herren är nära” är det lite osäkert om han syftar på Jesu återkomst eller på att Herren alltid är nära i varje situation. Kanske tänker han på båda sakerna, för att påminna de troende i Filippi att deras framtid är tryggad trots den nuvarande svåra situationen som både han och de lever under. Det är därför Paulus kan säga: ”Gör er inga bekymmer, […] – inte för att problemen inte finns, utan för att vi inte behöver bära dem ensamma. I stället uppmanar han: be, åkalla och tacka Gud. Berätta ärligt vad ni bär på – i förtröstan på att Gud lyssnar.
Paulus uppfann inte denna tanke. Han förde vidare vad Jesus själv undervisade i sin bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Där säger Jesus: ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?” (Matt 6:25). Han avslutar med orden: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (v. 33). Och: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer” (v. 34). Det handlar om prioriteringar. Den som söker Guds rike får perspektiv på det andra. Då kan vi, enligt Paulus, också stå fasta, vara eniga och hjälpa varandra – och på det viset glädjas och vara fördragsamma då Herren är nära även i det svåra.
Varken Jesus eller Paulus förespråkar en ansvarslös tro. Tvärtom – den kristna tron är aktiv, medmänsklig och hoppfull. Paulus visar att tron är grundad i tacksamhet. Och just tacksamhet är nyckeln i Fil 4:6: ”[…] när ni åkallar och ber, tacka då Gud […].” Det är en inbjudan till ett förhållningssätt där vi får släppa kontrollen utan att ge upp ansvar. Där vi får uttrycka vår oro – men göra det inför en Gud som är god, nära och lyssnar. Med Paulus som förebild, är Jesus troende också kallade till att uppmana varandra med uppmuntrande ord som gör livet värt att leva, som det står i efterföljande vers: ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).
”Bli kvar i min kärlek” – En reflektion över Johannes 15:9
”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.”
Joh 15:9
I sitt avskedstal (Joh 13:1–17:26) förklarar Jesus för sina lärjungar en sista gång vem han verkligen är. Han avslöjar sin djupaste identitet för dem som följt honom nära och blivit hans vänner under tre års tid. Joh 15:9 är en del av detta längre tal, där Jesus framför allt använder bilden av vinstocken för att förklara sin relation till Fadern och lärjungarna – och deras relation till honom. Det handlar om att förbli i honom, så att relationen bär frukt – mycket frukt.
Versen består av två delar. Först en beskrivning: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er.” Sedan en uppmaning: ”Bli kvar i min kärlek.” Här ser vi en central poäng i Nya testamentets presentation av Jesus: i och genom Jesus kan vi se vem Gud verkligen är. Jesu kärlek till sina lärjungar är en spegling av Faderns kärlek till honom. Även om människor kan visa kärlek utan att känna Gud, menar Nya testamentet att det är bara i Kristus som vi verkligen får erfara Guds kärlek. Därför uppmanar Jesus: ”Bli kvar i min kärlek.” Men hur gör man det? Svaret kommer i nästa vers: genom att hålla fast vid hans ord – på samma sätt som han själv har hållit sin Faders bud och förblivit i hans kärlek (v. 10).
Budskapet om den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen, och hur den kärleken sträcker sig till oss, är något av det mest karaktäristiska för kristen tro. Men det är inte en sentimental kärlek. Det är en kärlek som också kan vara tuff. Det märks tydligt när han använder bilden av vinstocken (Joh 15:1–17). I verserna 1–8 beskriver han relationen som livgivande: ”Jag är den sanna vinstocken”, säger han, och Fadern är vinodlaren, medan lärjungarna är grenarna. Denna bild är ganska opersonlig, men från och med vers 9 skiftar betoningen till en kärleksrelation – och plötsligt blir allt personligt.
Uppmaningen att bära frukt i verserna 1–8 får nu sin grund i kärleken, vilket bekräftas av att Jesus binder samman den livgivande och den kärleksfulla relationen i verserna 16–17. Vad vill han säga? Faderns kärlek för Sonen är basen för Sonens kärlek för sina lärjungar, vilket i sin tur blir basen för lärjungarnas egen identitet. Så relationen med Gud är både personlig och formande – en kärlek som är omsorgsfull, men också krävande.
Jesus beskriver hur Fadern som vinodlare tar hand om vinstocken: han skär bort grenar som inte bär frukt, och han ansar de som gör det, så att de ska bära ännu mer – till sist mycket frukt. Det kan låta hårt, men från vers 9 blir det klart att detta handlar om kärlek. En kärlek som vill det bästa, även om det ibland innebär smärta. Detta sker inte utan hjälp – Anden är närvarande (Joh 14 och 16), och ansningen sker genom Jesu ord. Det är alltså ett samspel inom Treenigheten för att ge liv åt grenarna – oss.
Att ”bli kvar i mig”, som Jesus säger i verserna 1–8, är en ömsesidig relation. Jesus förblir i oss, och vi i honom – genom tron. Det är inte något vi kan ta för givet, utan ett aktivt val. Grenar kan inte bära frukt av sig själva; de måste sitta kvar i vinstocken. Det är ett beroende, inte ett självförverkligande. I praktiken kan människor bära god frukt utan att tro på Gud, men enligt Jesus är det bara i den sanna vinstocken – i honom – som frukten blir den Fadern söker.
Jesus talar om en stegring i fruktbärandet: först frukt, sedan mer frukt och till sist mycket frukt. Men allt bygger på beroendet: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det handlar inte om prestation i egen kraft, utan om ett växande liv i gemenskap med honom. Se även vad Paulus säger i Filipperbrevet 4:13: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.”
Jesus preciserar inte exakt vad frukten är i detta avsnitt, men sammanhanget antyder att det handlar om efterföljelsens och trons frukter – sådant som kännetecknar en lärjunge. På andra håll i Nya testamentet, till exempel i Galaterbrevet 5:16–26, konkretiseras Andens frukt – kärlek, glädje, frid, tålamod och så vidare.
Jesus lägger till kärleksdimensionen i sin undervisning i Joh 15:1–17, för att vi ska förstå att relationen inte bara handlar om funktion (att bära frukt), utan om ett personligt gensvar på hans kärlek. I Jesus ser vi Faderns kärlek – en kärlek som ibland är tuff, men alltid god. Och det finns ännu ett löfte i detta sammanhang: om lärjungarna förblir i Kristus, och hans ord fortsätter att forma dem, då får deras böner gensvar (v. 7). Det är så tuff kärlek fungerar: Gud hör våra böner när våra hjärtan är formade efter hans vilja.
En annan sorts vishet
”Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
1 Kor 2:4–5
När man studerar hur Gud enligt Bibeln agerar i historien, blir en sak tydlig: Guds sätt att värdera människor och situationer är ofta helt annorlunda än vårt. Vi människor tenderar att värdesätta makt, framgång, rikedom och yttre skönhet högre än maktlöshet, fattigdom eller svaghet. Visst, vi kan känna medlidande med de svaga, och vi är beredda att hjälpa – men det är ändå de starka och framgångsrika vi minns. Som det heter: ”The winner takes it all.”
Men enligt Bibeln agerar Gud ofta tvärtom. Han väljer det som världen har låga förväntningar på – det som man ofta ser ner på eller räknar bort. Inte utan anledning säger Jesus: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Men det var inte bara ord – Jesu liv, enligt evangelierna, var ett föredöme i detta avseende. Guds Son, som valde att bli människa under enkla förhållanden, sökte upp vanliga människor, eller sådana som stod utanför samhällets centrum – marginaliserade av olika skäl. Och på korset, oskyldigt dömd, vände han sig till den medkorsfäste förbrytare som inte smädade honom och sade: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).
Den här insikten försöker aposteln Paulus förmedla i sitt första brev till församlingen i Korinth, när han skriver: ”Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft” (1 Kor 2:5). Fram till den versen påminner han de troende om att han inte kom till dem med kraftfull retorik, imponerande visdom eller stora resurser, utan med enkelhet och beroende av Guds kraft. Det betyder inte att Paulus var emot att använda mänskligt förstånd eller tillgängliga resurser – det har den kristna tron aldrig varit. Men när dessa började konkurrera med Guds vishet och korsets kraft, då reagerade Paulus. Hans mål var att deras tro inte skulle vila på mänsklig logik, utan på evangeliets kraft – budskapet om Jesu död på korset.
I början av Första Korinthierbrevet (kapitel 1–4) tar Paulus upp några problem som församlingen brottas med. Det handlar bland annat om splittringar (1:10), om en felaktig syn på vishet (1:17–2:5; 3:18) och om attityderna mot Paulus själv (4:3, 18). Det är särskilt deras sätt att tänka kring ”vishet” som Paulus fokuserar i anslutning till versen (2:5). De hade börjat gräla om sina ledare – vem som var mest vältalig, mest kunnig eller mest imponerande – vilket ledde till en maktkamp. Det blev en slags andlig tävling, där mänsklig värdering gjorde att Guds vishet hamnade i skymundan. Men Paulus gör klart att den kristna tron inte bygger främst på mänsklig vishet. Han påminner dem (fram till 2:5) om hur han själv, när han grundade församlingen, inte förlitade sig på egna resurser eller stora ord. Han kom i svaghet, men med ett budskap som bar kraft – korset.
Det Paulus säger är detta: Den kristna tron kan inte reduceras till filosofi, moralregler eller mänskligt förstånd. Det är inte fel att studera och försöka förstå tron, men den vilar på något större – nämligen att Gud verkar i vår svaghet. Paulus menar att korinthiernas egen erfarenhet visar att när deras frälsning bygger på något så dåraktigt ur ett mänskligt perspektiv som korset (1:18–25), faller allt skryt, alla metoder och mänskliga bedrifter bort. Där vi människor ofta ser nederlag, ser Gud en möjlighet. Där vi ser svaghet, ser Gud något han kan använda. Det är därför korset – som ur mänsklig synvinkel verkar vara ett fullständigt misslyckande – i själva verket är trons största seger.
Det här sättet att tänka går rakt emot våra instinkter. Vi vill vara starka. Vi vill klara oss själva. Vi vill ha kontroll. Men Bibeln visar gång på gång att det är när vi erkänner våra begränsningar som Gud kan verka som mest. I stället för att bygga tron på vår egen prestation, får vi vila i det Gud redan har gjort.
Att Gud ofta väljer en annan väg än vi förväntar oss är en nyckel till att förstå det kristna budskapet. Det handlar om en omvänd värdeskala – där ödmjukhet går före stolthet, där svaghet kan bli styrka, och där det som är litet i världens ögon är stort i Guds. Det är inte vår styrka och metoder som bär tron – det är Guds kraft.
Att vaka över hjärtat – en vägledning från Ordspråksboken 4:23
Ordspråksboken är en samling vishetsord i Gamla Testamentet. Kapitel 1:1–9:18 utgör dess första del och fungerar som en introduktion till hela verket. Denna inledning är inte bara samling reflektioner kring vishet, utan också en tolkningsnyckel till de senare ordspråken i kapitlen 10–29. Den är pedagogiskt uppbyggd i form av lektioner där en far undervisar sin son – ett format som betonar att vishet förmedlas genom relation och förtroende.
Ordspråksboken 4:23 ingår i den sjunde lektionen, som handlar om att hålla sig på den rätta vägen (4:20–27). Vägen är här en metafor för människans livsinriktning – hennes val, handlingar och attityder. Budskapet är tydligt: det finns en väg som leder rätt, och att vika av åt höger eller vänster är att utsätta sig för fara och ondska (v. 27). För att bevara riktningen manas lyssnaren att ha hålla blicken rakt fram (v. 25), eftersom distraktioner och frestelser ständigt försöker dra oss bort från det som är gott, sant och meningsfullt. I biblisk tradition är den ”raka vägen” ett återkommande motiv för ett rättfärdigt liv – ett liv som inte bara gagnar individen utan också hennes omgivning.
Vers 23 lyder i en ordagrann översättning: ”Mer än all annan vaksamhet, vaka över ditt hjärta, ty därifrån strömmar livet.” Till skillnad från den moderna uppfattningen att det är hjärnan som styr våra liv, vill Bibeln inkludera hjärtat i allt vi gör – inte bara som säte för känslor, utan som centrum för människans personlighet och inre liv. Hon är inte endast en tänkande varelse med kognitiva förmågor, utan också en andlig varelse med djupare motiv och längtan. Versens uppmaning är: vaka över ditt hjärta som en vakt i högsta beredskap – för att skydda och kontrollera kroppens handlingar från att göra det som är fel. När vår inre människa är oreflekterad, förgiftad eller självupptagen riskerar hon att bli en destruktiv kraft i våra relationer. Jakobsbrevet 3 i Nya Testamentet varnar särskilt för tungan – det som kommer ur hjärtat i form av ord – ord som kan bygga upp men också riva ner.
Bibeln påminner återkommande om vikten av att välja sina ord med omsorg, att avstå från hämndlystnad och att stå upp för sanningen. Vi uppmanas att vaka över våra motiv – något Jesus ägnar stor uppmärksamhet åt i Bergspredikan (Matteusevangeliet 5–7). Men det finns också en djupare dimension: den som vill lära känna Gud gör klokt i att ta Ordspråksbokens 4:23 till sig, såsom Jesus säger i Bergspredikan: “Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud” (Matt 5:8). Hjärtats renhet är alltså inte bara en fråga om moralisk disciplin – det är en förutsättning för gemenskap med Gud, vår Skapare.
Att vaka över sitt hjärta är att vandra trons väg. Det handlar inte främst om att genom egen ansträngning uppnå moralisk fullkomlighet, utan om att leva i relation med Gud. I det ljuset blir Paulus ord i Romarbrevet 10:9–10 djupt meningsfulla:
”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet, och munnens bekännelse till räddning.”
Det hebreiska verbet i Ordspråksboken 4:23 är ett imperativ: ”Vaka”. Det är en aktiv uppmaning att helhjärtat värna det som är livets källa. När hjärtats begär förgiftas, förvrids också det liv som flödar ur det. Istället för att vara till välsignelse riskerar vi att bli till skada. Därför handlar vaksamhet inte bara om viljestyrka – utan också om vilka relationer vi odlar, vilken gemenskap vi tillhör och vilket andligt sammanhang som formar oss. Enligt kristna tron är gemenskapen med Gud det yttersta skyddet för hjärtat.
Visst kan man försöka vaka över sitt hjärta med hjälp av egen disciplin – och det kan i viss mån lyckas. Men att göra det med full vaksamhet, som versen kräver, förutsätter något mer. Här erbjuder den kristna tron en avgörande hjälp: relationen med Jesus Kristus. Han ger inte bara ny riktning, utan också kraft att vandra på den väg som leder rätt.
Om stearin – en bok av Hanna Green
Hanna var en pysselmänniska och älskade att vara kreativ med sina händer. När hon fick besked om bröstcancer 2012 och tuffa behandlingar inleddes behövde hon göra något under sina sjukskrivningsperioder, när hon orkade. Stearin blev det hon började experimentera med hemma i köket och småningom föddes idén om en bok. Förlag vara intresserade att publicera men vår ekonomi tillät inte att boken blev verklighet. När sedan metastaser hade spridit sig i hennes kropp orkade hon inte längre utan la ner projektet i lite av besvikelse.
Det fanns ett färdigt manus och en hel del bilder vara tagna av Lotta Anelid. Efter att Hanna dog den 3 maj 2020, började jag så småningom att fundera på hur allt material ändå kunde publiceras. Med gemensam insats från hennes närmaste familj, släkt (ex Anders Dejke) och familjevän (Tony Larsdal) är nu boken verklighet, vilket är en fantastisk upplevelse.
Avkastning av boken kommer oavkortat att gå till #Cancerfonden och på det viset hedra Hannas minne. Det är alltså inte tänkt som en inkomstkälla för mig. Är du intresserad av denna bok så finns den att köpa på Bokus.com och Adlibris.com.
https://www.bokus.com/…/stearin-sa-mycket-mer-an-bara…/
https://www.adlibris.com/…/stearin—sa-mycket-mer-an…
Den kristna gemenskapen
Vad var det som fick mig att intresserar mig för den kristna tron och sedan bli aktivt kristen in nästa steg? Frågan är komplicerad att svara på, men en mycket viktig faktor i min livsvandring fram tills nu var den gemenskap jag fann i kyrkan. Under sorgetiden, snart två år nu, är det bland annat gemenskapen som har gjort att livet faktiskt kan gå vidare trots förluster. Värdefull gemenskap har jag med både kristna och icke-kristna och mina reflektioner skiljer inte här på vi och dom. Men det var ändå gemenskapen i kyrkan som öppnade mina ögon för vad den kristna församlingen ändå vill vara för alla.
Februari 1999 skrev jag en krönika i tidningen Dagen om den andliga gemenskapen, där mina tankar även då roterade kring vad den kristna tron har betytt för mig. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men min grundläggande uppfattning eller övertygelse har inte förändrats. När den kristna gemenskapen verkligen fungerar som det är tänkt och praktiseras därefter, så är det bland annat relationer som fortfarande håller mig kvar trots motgångar och tvivel. Det är helt enkelt för värdefullt att lämna därhän.
Här följer min krönika som den publicerades ursprungligen. Det finns mycket mer att säga i ämnet, särskilt om de människor som inte har samma goda erfarenhet av kristen gemenskap som jag har haft. Men jag hoppas ändå att den fortfarande kan fungera i sin korthet både som en uppmuntran och undervisning vad som är andlig gemenskap från ett kristet perspektiv.
Gemenskapen var det mest karaktäristiska för de första kristnas gudstillbedjan, när de samlades i sina hem eller på tempelplatsen i Jerusalem (Apg 2:42-46). Redan från början var de medvetna om att det var Guds vilja att människan skulle ha gemenskap med honom och med varandra. De hade sett och upplevt ljuset, Kristus Jesus, och därför var den andliga gemenskapen de upplevde livsförvandlande.
Det ord som beskriver den andliga gemenskapen i den första kristna församlingen är det grekiska ordet koinonia. I vår svenska Bibel är ordet oftast översatt till “gemenskap” (se Apg 2:42), men ibland är den översatt med andra ord, vilket gör det svårare för bibelläsaren att upptäcka kopplingen till kristna gemenskapen i vissa bibeltexter.
Koinonia har en mångfald av betydelser och tillämpningar, som beskriver hur Gud har tänkt att gemenskap skall fungera i församlingen. Dess huvudbetydelse är “gemenskap, umgänge, kamratskap, och nära relation (som i en äktenskapsrelation av mest äkta slag)”. Andra betydelser av ordet är “generositet, medkänsla, oegennytta, bevis på enhet (syskonkärlek), att ge gåvor eller bidrag och känna delaktighet. Koinonia är ett innehållsrikt ord som reflekterar Guds tanke med sin församling, för att det skall bli ett vittnesbörd om Jesu Kristi kärlek för en förlorad mänsklighet.
När Paulus använder sig av ordet koinonia i sina brev, använder han det enbart i religiös bemärkelse och aldrig för att beskriva en social institution. Församlingen är först och främst en kropp, en levande organism, där människorna är församlingen. Koinonia beskriver den andliga gemenskapen i denna kropp, som gör den levande och vital. Det innebär att om någon inte mår bra, delar resten av församlingen den personens lidande, och om någon blir glad, känner sig församlingen delaktiga i den personens glädje. Det är denna vitalitet och närhet som beskrivs i Apg 2:42-46.
Koinonia kan delas upp i fyra egenskaper, som är framträdande i Apg 2:42-46. De första kristna hade en gemenskap med Gud, vilket deltagandet i brödsbrytelsen och bönerna tyder på (v 42, 46). De hade också en gemenskap i tron, som förenade dem i Kristus trots deras olika bakgrunder (v 44). Den positiva konsekvensen av gemenskapen i tron är en tillämpad gemenskap med varandra, som spelade en socialt viktig funktion (v 42, 45-46). Gemenskapen i Anden var det som gjorde de andra tre uttrycken för koinonia möjlig. Det var Anden som hade fött dem på nytt och gjort det möjligt för Andens frukter att fritt mogna fram.
Det första kännetecknet på att människor har upplevt ljuset, Jesus Kristus, är gemenskap. Det är så de första kristna blev kända, och det är också på det viset kristna bör bli igenkända i dag. Ord betyder en del, men en fungerande gemenskap och närhet betyder allt.
Nästa vecka, stilla veckan
Texten uppdaterad 220411
Det har nu snart gått två år sedan Hanna Green lämnade jordelivet och oss som familj. Naturligtvis saknas hon varje dag, men ändå rullar livet vidare… obarmhärtigt ibland kan man tycka. När nu stilla veckan börjar imorgon blir jag påmind om att även om det snart är långfredag så väntar också påskaftons ankomst med dess budskap om hopp. Långfredagen är den dag då Jesus korsfästes på grund av världens ondska. Den är också en särskild dag som påminner oss om livets skörhet och dödens närvaro som en del av livet. Påskdagen var den dag som Jesus uppstod från det döda, en särskild dag som också säger att det finns hopp bortom döden, att döden inte är en slutstation.
År 1993 var jag vakanspastor i Filadelfia Västerort, i Vällingby som är en statsdel och förort till Stockholm. I kyrkobladet som delades ut till församlingsmedlemmarna för april månad skrev jag bland annat en kort krönika utifrån Joh 11:25:26.
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Mitt resonemang tog fasta på den sista frasen i denna vers: ”Tror du detta?”… och min fråga åtminstone till mig själv så många år senare och med så många fler erfarenheter av livet i bagaget jämfört med då är ”Tror jag detta?” Svaret blir trots allt fortfarande ett ja eftersom jag inser på något vis att detta är skapelsens enda riktiga hopp när det finns så mycket lidande i världen. Att allt det goda och kärleksfulla som görs inte är meningslöst utan betyder något för evigheten.
Jag väljer här att till stora delar återge min krönika från 1993. Det är lite spännande titta tillbaka på gamla texter som jag en gång författade, hur jag tänkte då jämfört med hur jag tänker och skulle uttrycka mig idag 28 år senare. Idag hade jag skrivit den mer mjukt och kanske inte så dömande, men budskapet finns ändå kvar hos mig, för mig:
Tror du detta?
Häromdagen lyssnade jag på en intervju i radions P1. Samtalet handlade om Guds existens. Två äldre herrar dominerade panelen. Den ene var en känd författare, den andre var en känd ateist. Båda hade en uppfattning om Gud, båda argumenterade för sin syn på den religiösa tron, båda hade ett gudsbegrepp som var ett hån mot väckelsekristendomen.
Författaren förklarade att Gud är ett vanligt inslag i hans begreppsvärld. Han berättade att han ofta talar och skriver om Gud, att han tror på Gud. Men att Gud inte är en absolut personlighet utan en metafor, något som egentligen inte existerar, men som ändå finns i människans sinnesvärld.
Ateisten hade en viss förståelse för författarens syn på saken, men kunde själv inte finna någon som helst logisk anledning att folk fortfarande trodde på Gud. Att Gud finns, och att liv existerar efter döden är en drömbild av verkligheten. Kontentan av det hela blir att Gud inte finns, och om han finns så är det en idealbild som vår fantasi har skapat till tröst och stöd.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur människan ständigt sätter sig till doms över Gud. När Jesus sa, ”Jag är uppståndelsen och livet” (Joh 11:25) så var det inte frågan om en filosofisk tanke, utan ett†konstaterande: ”Jag är …”. I Joh 8 var judarna redo att stena Jesus för att han sa just detta: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till.” När Jesus sa till Marta, ”Jag är uppståndelsen och livet”, blev det lite senare handgripligt bevisat, att han verkligen är vad han är.
… Människor blir frälsta. Är även detta en metafor, en inbillad situation, utan någon som helst koppling till verkligheten? Eller är det som Jesus sa: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Varje persons frälsningsupplevelse är ett levande bevis på Guds absoluta existens. Inget i denna värld kan motbevisa det.
”Tror du detta?” Det var Jesu fråga när han hade sagt: ”Jag är uppståndelsen och livet”. ”Tror du detta?”. När du nu befinner dig mitt uppe i påskfirandet, ”tror du detta” i ditt hjärta, eller har det blivit ett metaforiskt begrepp som du har anpassat till ditt intellekt. Fundera över det Jesus sa: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” (Joh 11:40).
Stefan Green
Jag är som alla andra en människor full av brister och fel, därför är påskdagen så viktigt. Den ger hopp om en ny skapelse och ett nytt liv utan skam och skuld, där allt är förlåtet och helat. Kom därför ihåg att påskdagen är ankommande.
Min resa mot disputation
Uppdaterad 27/9 21;25
Det fanns en dröm hos en ung Stefan Green att någon gång doktorera i sitt ämne, när han studerade teologi vid ett Bible College i USA – närmare bestämt i Seattle mellan 1982–1986. Då fanns inte en tanke på att det skulle ske vid Åbo Akademi, utan snarare vid något dyrt amerikanskt teologiskt seminarium, typ Fuller, Gordon-Cornwell eller Trinity. Nu blev det inte så… ekonomiskt var det omöjligt och sedan ville jag tillbaka till Sverige för att tjäna som pastor i en församling. Så blev det inte heller, förutom ett kortare vikariat 1992–1993, utan istället blev jag så småningom bibellärare på deltid. Cirka 34 år senare förverkligades ändå drömmen att doktorera. Man kan fråga sig varför jag har stannat kvar i detta så länge. Förklaring är att det som är lite ovanligt idag har aldrig gått över, att Bibeln blev en upptäcktsresa som bara har fortsatt. Vad som följer nedan är en kortfattad berättelse om vägen fram till disputationen, som började mot slutet av 1990-talet.
När jag vintern 1998 mötte min blivande hustru Hanna för första gången, blev hon först intresserad av mig på allvar när hon upptäckte min bibelkunskap. Det kan tyckas märkligt, men det var faktiskt en av de saker som förenade oss även om våra utbildningar var helt olika och i vissa avseende också våra personligheter. Jag var bibellärare och 60-talist, hon var teckenspråkstolk och 70-talist. Vi gifte oss 1999 och ett par år senare bestämde vi oss för att jag skulle påbörja forskarstudier vid Åbo Akademi (ÅA) på rekommendation av kollegor och vänner. Hanna var då gravid och det hela passade perfekt med kommande föräldraledighet. Vår Johannes föddes sommaren 2001, och det året fick vi en massa tid tillsammans eftersom föräldraledigheten inleddes med att bo på sommarstället Näs utanför Eksjö fram till januari. Det var en fantastisk tid trots enkelheten med utedass och tidig vinter.
I början av januari 2002 flyttade vi som familj från Eksjö till Åbo i Finland. Hanna fortsatte med att ta ut föräldraledighet från sitt jobb som teckenspråkstolk i Stockholm och jag skulle studera vid ÅA. Tanken var att jag direkt skulle bli forskarstuderande vid den teologiska fakulteten, men det bestämdes ganska snart att mina amerikanska examens (en Bachelor och en Master) behövde kompletteras med ÅA:s egen magister i teologi innan doktorandarbetet påbörjades. Efter nästan två år bärgade jag hem min magister hösten 2003, men innan dess hade vi hunnit flytta tillbaka till Sverige och denna gång till Örebro där Hanna hade fått ett nytt jobb som teckenspråkstolk. Under tiden i Finland hade vi också fått en Sofia, som föddes på Åbo universitetscentralsjukhus mitt under vargavintern 2003.
I början av 2004 skrevs jag in som doktorand vid Åbo Akademi. Det innebar att jag blev forskarstuderande på distans från Sverige, parallellt med lärarjobb och studierektorarbete – först på Kaggeholms folkhögskola utanför Stockholm när Pingstförsamlingarnas teologiska högskola (PTS) var lokaliserad där, sedan i Uppsala under många år när skolan hade flyttat dit. PTS lades ner 2012 och jag fick istället ett vikariat vid Örebro Teologiska Högskola fram till 2015. Under denna tid (från 2004) fick jag också periodvis stipendium från ÅA vilket gjorde att jag kunde ta tjänstledigt för att driva mitt forskningsprojekt framåt. Helt kort, under de cirka 17 år som jag har varit inskriven som forskarstuderande vid Åbo Akademi, växte familjen Green till fyra barn och sedan 2015 har jag varit arbetslös som lärare och istället arbetade periodvis som timanställd socialarbetare. Men från 2017 kunde jag ägna mig åt mina forskningsstudier på heltid tack vare ekonomiskt stöd bland annat från Polin Institutet, en organisation som är associerat med ÅA och stöttar teologisk forskning vid universitetet. Stödet via detta institut var ganska avgörande för att min avhandling äntligen blev klar för disputation den 11 september 2020.
Det blev en lång resa för mig att nå fram till min dröm från 80-talet – disputationen. Det har många gånger varit en kamp. Uthålligheten och självförtroendet har satts på prov. Flera större hinder har stått i vägen som saktade ner studierna väsentligt, plus att det inte alltid var enkelt att bedriva forskningsstudier på distans från ett annat land även om jag reste ett par gånger per termin till Åbo. Utöver det drabbades Hanna av bröstcancer 2012, som sedan spred sig i form av metastaser, först till skelettet och sedan (hösten 2019) till både hjärna och lever. I åtta år kämpade Hanna mot cancern i sin kropp, men den 3 maj 2020 gick det inte längre då hon avled på grund av att hennes lever sviktade. Min avhandling är därför dedikerad helt och hållet till henne med de hoppfulla profetorden i Jes 66:14:
När ni får se det ska era hjärtan glädjas,
era ben ska få liv likt spirande gräs.
Hanna fick trots allt uppleva att avhandlingen blev klar, men fick inte se den i tryck. Det är svårt för mig att förstå varför hon valde att stötta mig så pass mycket som hon gjorde genom åren, när skrivandet framskred alldeles för långsamt. Visst blev hon frustrerad, visst stal skrivandet för mycket av vår gemensamma tid, men ändå sviktade hon inte i sin förhoppning att jag en dag skulle bli klar. Enda förklaringen för mig är att hon älskade mig trots allt. Hannas stöttning genom åren var med andra ord ovärderlig på alla sätt och vis. Min saknad är mycket stor efter henne, när vi nu kunde ha haft mer tid för varandra och satsat på nya gemensamma projekt i och utanför hemmet. Men nu rullar livet obarmhärtigt vidare utan henne och jag har inget annat val än att haka på.
Varför valde jag profetia vs apokalyptik som ämne och just Jes 65–66 som utgångspunkt för ett sådant projekt? Skälet går återigen tillbaka till mina magisterstudier vid ÅA. Eftersom jag var intresserad av Jesaja från början, och då speciellt i Jes 61, föreslog professor Antti Laato att jag skulle göra min pro gradu avhandling i Gamla Testamentets exegetik på Paul D. Hansons socialhistoriska teori om apokalyptik i Jes 56–66. Utgångstexten blev Jes 61 och jag fick goda vitsord för arbetet. När det var tid för att skriva en forskningsplan för en doktorsavhandling ville jag naturligtvis stanna kvar i Jesaja och profetia-apokalyptik som genrer, men jag kände mig klar med Jes 61. Därför blev det Jes 65–66 istället, som är ännu mer präglad av ett apokalyptiskt språkbruk men ändå nära sammankopplad med Jesajaboken som helhet i form av profetia. Sedan att Jes 65–66 är de två avslutande kapitlen i Jesaja gjorde ämnet desto mer intressant, att dessa kapitel är en övergång från profetia till apokalyptik. För att visa att just Jes 65–66 mer än någon annan text i Jesajaboken lutade konceptuellt mot apokalyptik valde jag att jämföra dess teman med motsvarande eskatologiska teman i 1 Henok.
Jag är mycket nöjd med hur min disputation blev, trots att det bara blev en timmas sömn natten innan och det hade dessutom varit roligt om det hela hade skett på plats i Åbo. Nu fick det istället ske digitalt mellan Örebro Teologiska Högskola/Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT) och Åbo Akademi. Tekniken fungerade bra och min opponent ställde relevanta frågor som gjorde att vi fick igång ett bildande samtal kring mitt arbete. Det blev precis som jag önskade och hoppades på. När jag nu med lite smula distans tittar tillbaka på den dagen, känner jag mig fortfarande nöjd och glad över hur det blev – som avslutades med en fest på kvällen med ca 47 personer närvarande. Det är med god eftersmak jag kan minnas min disputation, även om jag saknade Hanna vid min sida då hon också ville vara med.
Vad sker nu framöver? Jag har inget konkret arbete/anställning att komma tillbaka till förutom som timanställd tentamensvakt vid Örebro Universitet. Vad beträffar min forskning, planerar jag att fortsätta slå på min spik. Min förhoppning är att jag kan påbörja postdoktorala studier genom att först följa upp avhandlingen med artiklar. Jag skulle också vilja bearbeta min avhandling utifrån de synpunkter jag fick av mina förgranskare och opponent, och om möjligt publicera en reviderad version i framtiden. Utöver det hoppas jag kunna förverkliga några idéer, ingå i forskarteam och söka medel för framtida projekt.
”Toward Apocalypticism”
This is my dissertation, which I will defend on September 11th. It can now be downloaded at https://www.doria.fi/handle/10024/177862. I am working on an errata that will supplement my thesis.
Min avhandling, som jag försvarar den 11 september, finns nu tillgänglig som digital version här för nedladdning.
Avhandlingens titel är Toward Apocalypticism: A Thematic Analysis of Isaiah 65–66, där jag främst analyserar olika teman i Jesajabokens två sista kapitel men visar också hur några av dess profetiska teman drar emot en annan slags genre i den antika judiska litteraturen som kallas för apokalyptik. Jag illustrerar detta sistnämnda med exempel på hur Jes 65–66 har lämnat avtryck i 1 Henok, en apokalypse från andra århundradet fvt. Helt kort, kan min avhandling benämnas som ett tematiskt och receptionshistoriskt studium av den profetiska och apokalyptiska genren i tidig judendom.
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
Senaste kommentarer
 | Stefan Green om Kärlekens tredimensionella bud |
 | Per Lilja om Kärlekens tredimensionella bud |
 | -Ugaritic Texts: – S… om The History and Excavation of… |
| Per Lilja om Hoppet som övervinner död… |
| Per Lilja om Guds frid mitt i verkligh… |
Stefan Green 