Mitt ursprungliga inlägg om treenigheten och Joh 1:1 fick ett par kommentarer. En av kommentarerna har jag redan behandlat i tidigare inlägg i denna serie om Logos i Johannesprologen. I detta inlägg går jag nu vidare och svarar på den andra kommentaren. Nedan har jag sammanfattat den:

Den andra kommentaren på mitt ursprungliga inlägg hävdar att Logos är den levande Toran, som är Guds agent med gudomlig karaktär, men blev kött i skepnad av Josefs son Jesus. I resonemanget som följer, med bland annat citat och hänvisningar till rabbinska judar, kommer författaren fram till att Toran som Guds agent blev kött och Y’shua ben Josef (Jesus, Josefs son). Denne anonyme person argumenterar för att Toran är grunden för oss alla, och att den bestämmer ”på vilken Y’shua vi skall tro på, nämligen den Torahtrogne Y’shua och inte kyrkofädernas Jesus.” Treenighetsläran förnekas naturligtvis av författaren i dennes slutsats.

Frågan är således, syftar Logos i Joh 1:1-5 på Torah?

Det jag redan har skrivit om “ordet” och “vishet” i anslutning till begreppet Logos i Johannesprologen är även direkt tillämpbart på idén med torah som det inkarnerade Logos. Inledningsvis måste det också konstateras att begreppet torah är ett mycket komplext ord som är omöjligt att begränsa semantiskt. Några sammanfattande observationer finns det dock utrymme för i detta inlägg:

1) Torah (översatt till ”lag” i våra svenska Biblar) betyder ”instruktion, undervisning” eller ”vägledning”).

2) I hebreiska Bibeln finns det profetiskt torah, prästerliga torah och vishetstorah. Den profetiska varianten är en individuell instruktion, befallning eller norm för uppförande, kommunicerad av en präst eller profet, vars bidande kraft eller auktoritet beror på dess källa. Är källan Gud blir den profetiska instruktionen en lag eller ett orakel. En profetisk torahinstruktion i form av ett orakel blir således ett Herrens ord (davar). Den prästerliga torah ger instruktioner om Herrens Lag som den gavs genom Moses på berget Sinai. Vishetstorah baseras på föräldrars och lärares auktoritet. Dessa tre olika former av torah var ursprungligen muntliga, men blev så småningom nedskrivna. Jag skulle gissa att den sammanfattade kommentaren ovan syftar på alla dessa tre torah-former, men kanske specifikt på den prästerliga torah.

3) Deuteronomium (5 Mos) förberedde vägen för en identifikation av torah med Pentateuken (1-5 Moseböckerna), som i sin slutliga form består av historiska berättelser och kodifierade lagar. Enligt många bibelforskare var det den grekiska LXX översättningen av torah med nomos (“lag”) som begränsade ordets innebörd, men enligt andra forskare använde sig LXX:s översättare av det lämpliga ordet för torah. I vilket fall började judarna från sent 400-tal f. Kr. betrakta torah som bindande för folket i Jerusalem/Judeen. Konsekvensen blev att under hellenistisk tid betydde det grekiska ordet nomos det samma som torah. Detta är bakgrunden till att nomos är det ord som syftar på torah i Nya testamentet (som till största del skrevs ursprungligen på grekiska). Varken den tidiga kristendomen eller kyrkan kan alltså skuldbeläggas för att torah blev nomos.

4) Torah betraktades mot slutet av 400-talet f. Kr inte som vilken “lag” som helst, utan som ett uttryck för Guds vilja och auktoriativa instruktioner för ett rätt sätt att vandra genom livet. Torah hade sitt ursprung hos Gud, och sedan förmedlad genom Moses och andra utvalda in i världen för att uppfylla Guds verk. När profetian upphörde enligt judisk tradition på 400-talet f. Kr., var Moses och Elia (lagen och profeterna) i harmoni med varandra (Mal 4:4–6). Bibelstället i Malaki syftar på hela den hebreiska profetiska bibelkanon. Torah var således inte längre enbart Pentateuken, utan torah från den tidpunkten började representera hela den hebreiska Bibeln, som Guds instruktioner till människa och specifikt till det judiska folket. När Jesus deklarerar i Matt 5:17 att han inte har kommit för upphäva lagen eller profeterna, utan för att fullborda, är det hela hebreiska Bibeln han antagligen syftar på, inte delar av den. I den bemärkelsen är Jesus Guds torah till människan.

Liksom med begreppet ”vishet” i hebreiska Bibeln/Gamla testamentet är också torah ibland halvpersonifierad i poetiska texter. På det viset kan torah, liksom vishet, framställas i dessa texter nästan som en gudomlig person. Det finns också poetiska parallellismer, som exempelvis Isa 2:3, där torah och ”ordet” står för ungefär samma sak, även om det inte är den prästerliga torah från Sinai som syftas på i just den texten: “Ty från Sion skall instruktioner/undervisning gå ut, från Jerusalem Herrens ord.” De profetiska instruktionerna/ordet från Sion/Jerusalem handlade om hur Israels skall förhålla sig till grannationerna. I vilket fall, i poetiska bibelställen där torah eller ”ordet” presenteras nästa som gudomligt, blir dessa begrepp (liksom med “vishet”) aldrig riktigt det samma som Gud. De beskrivs inte som verkliga personer, till skillnad från Logos i Johannesprologen. Det framgår att ordet och lagen/instruktionerna/undervisningen i hebreiska Bibeln utgår från Gud och gör det Gud vill att det skall göra. I den bemärkelsen är det frågan om något gudomligt, men ändå aldrig Gud själv.

Sedan har vi det där problemet med att när ordet eller torah i hebreiska Bibeln/Gamla testamentet utgår från Gud, är det något som Gud skapar. Detta konstaterande, i kombination med att torah/ordet trots sin gudomliga karaktär, aldrig blir synonymt med Gud (dvs det finns exempelvis ingen synonym parallellism i hebreiska Bibeln mellan Gud och torah/ordet), gör det svårt om inte omöjligt att rakt av identifiera torah (Guds instruktioner/undervisning) med Johannes Logos (som blev kött). Jag upprepar vad jag har kommit fram till tidigare, Johannes Logos är inte skapat utan det är Gud. Jesus har inte bara uppfyllt torah, det har inte bara som i Gamla testamentet utgått från Gud, utan ”ordet” som var Gud blev Jesus.

Det har även diskuterats om inte Johannes med sitt Logos i Joh 1 presenterar en antites mot torah i vers 14 och 17. I vers 14 blev Logos/ordet kött (människa) som “var fylld av nåd och sanning”. Denna beskrivning av det inkarnerade ordet upprepas i vers 17 där Johannes tycks hävda att Logos som nåd och sanning har bytt ut nomos (lagen, dvs torah) som har kommit genom Mose. Att vers 17 skall uppfattas som att det existerar en kontrast mellan Logos och nomos får däremot inte överdrivas då Bibel2000 ”men” inte finns i den grekiska grundtexten utan har lagts till med syfte att förtydliga. Ordagrant står det som i SFB: “Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Jag tror ändå inte att vi här har en synomymous parallallism (att logos och nomos står för samma sak) då kontrasten finns där: Jesus är den nye Mose (och av större betydelse än Mose). Detta omöjliggör en eventuell parallell till uttalande av rabbiner i Talmuden om torah, även om deras spekulationer liknar väldigt mycket Logos konceptet i Joh 1:1ff. För rabbinerna är också torah, trots likheterna med Johannes Logos, något som är skapat av Gud, vilket gör det ändå svårare att se en direkt parallell med Joh 1:1ff.

Antitesen i vers 17 får däremot inte överdrivas, då antites saknas för övrigt i Joh 1, speciellt i vers 1. Eftersom Johannes inleder sin utläggning om det inkarnerade Logos med en tydlig koppling till skapelseberättelsen, inte med en antites mot torah måste det uppfattas som att Johannes inte uppfattade Logos och torah som raka motsatser. Jesus var för Johannes den levande torah då han som den inkarnerade Sonen uppfyllde torah i människans ställe. Men kontrasten finns ändå där i Joh 1:1ff (och i Johannesevangeliet för övrigt), men på ett sådant sätt att det inte skulle överdrivas och missförstås.

Begreppet torah bildar, liksom ordet och visheten, en viktig bakgrund till Johannes idé med Logos, men under det nya förbund (Jer 31:31) kompletteras sanningen i Gamla testamentet om torah/ordet med att Johannes återigen går utöver det som redan har uppenbarats. Kontinuiteten finns där, men insikten i uppenbarelsen har fördjupats (Heb 7:22) i och med Johannes speciella sätt att tillämpa Logos i inledningen av sitt evangelium.