Frågan om Logos i Johannesprologen (se tidigare inlägg här, här, här och här) kan syfta på vishet (som i Ordspr och i Filons tankegångar), dvs att Guds skapande ord, vishet och vision blev materia i Jesus Kristus, fortsätter att bli besvarad i detta fjärde inlägg om Logos i Johannesprologen.
Kan Johannes ha hämtat innebörden till sitt bruk av logos från judiskt visdomstänkande eller från den judiske filosofen Filo, och att Joh 1 av den anledningen inte kan handla om Jesu gudomlighet?
Att det finns en hebreisk bakgrund till Joh 1:1-5 framgår tydligt i hänvisningen till 1 Mos 1:1 och Guds skapande Ord. Herrens Ord får en speciell status i Gamla testamentet, som en gudomlig aktiv kraft eller agent med syfte att uppfylla Guds vilja, och det är logos som i LXX (grekiska Gamla testamentet fr 200-talet f Kr) översätter det hebreiska ordet (davar) för denna aktivitet från Herren. Men även om Herrens Ord i Gamla testamentet ibland verkar ha en nästan oberoende existens (se exempelvis Jes 55:11), beskrivs den inte som en person (då poetisk personifiering inte är det samma som att någon är en självexisterande person) – i Gamla testamentet blir alltså Herrens Ord aldrig riktigt det samma som Gud. Detta innebär att Johannes inte bara förmedlar den gamlatestamentliga innebörden av orden davar/logos, utan han går utöver detta i sin tillämpning. För Johannes är Logos en genuin del av gudomen, samtidigt som Logos får en personlig existens och karaktär (se tidigare inlägg). När detta Logos blev kött i Jesus Kristus är det således för Johannes inte bara frågan om en manifestation av Guds skapande aktivitet bland människor (som ordet i Gamla testamentet), utan i Jesus blev Ordet Gud i människogestalt.
I judisk visdomslitteratur personifieras visheten (ex Ordspr 8:22-36): hon deltar i skapandet av världen, sänds in i världen av Gud och det antyds att en del människor kommer att förkasta henne (till skillnad från logos i grekisk/hellenistisk filosofi och religion). Vishet blir i sådana texter nästan som en gudomlig person, men personifiering i en poetisk text är som sagt inte det samma som en verklig personlighet eller person. För att förtydliga vad som sker i texter som Ordspr 8, bör man istället tala om ”halvpersonifiering” (eller ”semipersonifiering”), dvs det handlar inte om en verklig självexisterande gudomlig person. En viktig notering i detta sammanhang är också att i den apokryfiska texten Visd 9:1-2 är skillnaden mellan vishet och ordet inte stor. Så naturligtvis finns det flera intressanta paralleller mellan vishet och Logos i Joh 1:1 ff, och med tanke på Johannes judiska bakgrund var han säkert medveten om sådana kopplingar och utnyttjade dem.
Min exeges av Joh 1:1 ff (se tidigare inlägg) visar däremot att Johannes, liksom beträffande ”ordet” i Gt, går utöver vad vishet står för i visdomslitteraturen. Vishet framställs visserligen som gudomlig, men hon blir aldrig det samma som Gud. Det faktum att visheten är skapad (Ordspr 8:22-23), till skillnad från Logos i Joh 1:1ff som “var”, och att visdomslitteraturen inte helt kan förklara varför Johannes valde ordet logos (och inte sofia) i Joh 1:1 ff, talar emot att Johannes i sin prolog hämtade hela sin idé om Logos från en sådan bakgrund. Däremot verkar bildspråken om visheten och ordet i Gamla testamentet ha banat väg för Johannes idé med Logos (Morris, 107).
Och nu till Filon från Alexandria (ca 20 f. Kr. – 50 e. Kr.).
Hos Filon förenas grekisk filosofi (Platon, stoicismen, Pythagoras) och gammaltestamentlig teologi/Judendomen i allegorisk tolkningsteknik. Filon var emellertid mer av en utläggare av Skriften än en filosof, och man måste komma ihåg att hans exegetiska arbete förlitade sig till största del på den grekiska översättningen av Gamla testamentet (LXX). Till skillnad från Johannes, kunde han tydligen inte konsultera den hebreiska texten. Han var emellertid djupt trogen Judendomen, samtidigt som han var mycket väl insatt i grekisk litteratur och den samtida filosofin. Hans syfte med sitt arbete var att visa att Judendomen var större än hellenismen, och hans allegoriska tolkningsmetod (vilket var äldre än honom själv, från 500-talet f. Kr. av Theagenes från Rhegium) efterföljdes av den kristna kyrkan.
Septuagintan (LXX) och Filon representerar hellenistisk Judendom, där grekiskan var både talspråk och litterärt språk, och kunskaper i hebreiska var i bland mycket bristfälliga. I LXX framgår detta i bibelställen som Hab 3:5 (”Framför honom går pesten [B2000; heb. dever=pesten]; LXX: ”Framför honom [Gud] kommer Logos [heb. davar] att gå). B Klappert menar att hänvisningar som Hab 3:5 och Visd 18:14 ff, i kombination med Filons Logoslära är den starkaste kopplingen till Johannes logos uppfattning (NIDNTT, 1116-17). LXX var de första kristnas Bibel, och Filon identifierar följande med Logos: judisk vishet, medlare mellan Gud och skapelsen, gudomliga attribut, och ett samlingsbegrepp där Guds skapande ord i Gamla testamentet kombineras med stoikernas påstående om en världssjäl och med platoniska element där Logos är urtypen för den skapade världen. Klappert (och även C. H. Dodd) menar därför att hellenistisk judendom är en betydelsefull del av bakgrunden till ursprunget av logosbegreppet i Johannesprologen.
Filon talade alltså mycket om Ordet, men experter på hans arbeten menar att hans olika tankar ändå inte riktigt harmoniserar (Morris, 107). Ibland är logos en ”andra Gud” och ibland den ende Guden i aktion. Han betraktade också logos som en filosofisk bro mellan en transcendent Gud och denna materialla värld. Detta säger en del om Filons försök att harmonisera Gamla testamentet med den samtida hellenistiska filosofin, som han accepterade och sedan använde i sin tolkning av Gamla testamentet. Det sannolika är att Filons syn på logos var åtminstone lika mycket påverkad av den samtida filosofin som av en gammaltestamentlig/hebreisk uppfattning. Var då logos personlig eller opersonlig för Filon? Experter på hans arbete menar (ex A. C. Headlam) att det inte finns ett tillfredsställande svar på den frågan. Filon ställde aldrig frågan eller svarade på den. Han förblev otydlig och poetisk på den punkten (Morris, 107).
Min slutsats här om Filon och Logos i Johannesprologen är att hellenistisk judendom bildar en viktig bakgrund till Johannes val av begrepp i syfte att förklara Guds inkarnation i Jesus Kristus för en grekisktalade publik. Det är däremot inte hållbart att föra fram Filon som ett argument och bevis på att Johannes inte kunde ha tänkt på ett personligt gudomligt Logos. Filons egen syn är oklar på den specifika punkten. Jag tror inte heller att de olika bakgrunderna (ex den hellenistiska eller hebreiska) till logosbegreppet kan i sig förklara hela Johannes tanke med Logos. Ett ords betydelse eller tillämpning kan inte bara automatiskt föras över från en kontext till en annan med fullständig bibehållen innebörd. Johannes tanke med Logos var hans egen, även om han använde sig av en term som var full av mening för sina läsare med olika bakgrunder. Logos i Johannesprologen betydde något för alla, men Johannes gick utöver alla tidigare tillämpningar av Logos och gav den en innebörd som i grunden var ny.
HOS Green 
Väldigt intressant utläggning, jag är imponerad över hur grundligt du reder i dessa frågor.
-Jag håller med i stort om din beskrivning av Filon även om jag inte är lika insatt. Hur det än är med Ordet som distinkt person så tror jag att ”Johannes” utmanar platonskt tänkande just genom att beskriva en inkarnation, hur (Guds) Ord(et) blir kött, materia. Eftersom Ordet tidigare beskrivits som Gud/en gud/gudomligt så finns inte längre någon vid och oöverbryggbar ontologisk klyfta mellan Gud och det materiella.
-Även om jag förstår hur du resonerar kring ”ordets” gammaltestamentliga bakgrund (som jag tycker måste förstås som den primära kontexten, eftersom jag förespråkar en kanonisk/narrativ exeges av texterna) så tycker jag ändå det är intressant att du tycks beroende av extrabibliska koncept såsom ”självexisterande person”. Jag förstår att man kan se detta i texterna om man närmar sig dom med den typen av frågor, men är det verkligen sund exeges att göra tolkningen beroende av ett koncept som inte finns i Johannes texter? Eller menar du att det finns under ytan, i den historiske författarens intention eller sinne eller liknande? (Här kanske vi har olika syn på exegetik och kanske kan det förklara våra olikheter?)
-Jag har egentligen inga problem med att se Ordet som (en aspekt av) Gud. Jag har svårt att se att GT-texterna skiljer Guds skapande ord från Gud eftersom Guds ord förstås kommer helt och hållet från Guds innersta väsen och är ett fullt uttryck för detta. (Gud föder Ordet före all tid, med ortodoxins språkbruk.) För mig är det inte detta som är frågan utan om Ordet också ska ses som ”en självexisterande person distinkt från Fadern”. Som jag ser det så behöver vi inte (och kanske bör inte) svara ja eller nej på den frågan eftersom den inte är relevant för tolkningen.
/Jonas Lundström
GillaGilla
Roligt att du uppskattar min serie om Logos i Joh 1.
Som jag sa i början av serien är Johannes förståelse av Logos både lätt och svårt att följa. Bakgrunderna till valet av begreppet Logos är betydelsefulla, och jag kommer att fortsätta med ett femte inlägg i frågan. Jag tror liksom du att Gamla testamentet är den primära kontexten – det är den alltid för nytestamentlig teologi. Men att Johannes valde begreppet Logos för att beskriva Jesus är mer komplicerat än så. Jag tror vi har ett exempel på ett genialt sätt att kommunicera evangeliet över flera olika kulturgränser samtidigt, samtidigt som Johannes går utöver vad olika filosofier och religioner tidigare har förknippat med Logos/Ordet. Jag hoppas jag kan få ihop det i mitt femte inlägg som kommer om några dagar.
Att använda sig av utombibliska begrepp för att beskriva bibliska sanningar behöver inte vara osund exegetik. Ett exempel är ”demokrati”, ett ord som inte finns i Bibeln, men vars grundprinciper ändå går att hitta i funktion i den nytestamentliga församlingen (se 2 Kor 8:19). Är jag då hindrad att använda mig av ordet ”demokrati” när jag diskuterar ordet ekklesia (som är ett demokratiskt begrepp från antiken) bara för att det inte används i Bibeln? Vad skall jag då använda mig av för ord som även är förståeligt idag? Nej, jag tror att det går att föra in utombibliska begrepp, som exempelvis ”treenigheten”, ”självexisterande person” eller ”personlighet” i en exeges, om dessa begrepp kan förklara vad ex Johannes menar/tänker på. Sedan är alla mänskliga ord bristfälliga när de skall beskriva det gudomliga, något vi får leva med tillsvidare.
Sedan kan jag förstå att begreppet ”självexisterande person” skapar nya frågor – har vi tre gudar inte en? Vad jag menar med ”självexisterande” är att Johannes Logos har en egen icke skapad personlighet, en egen identitet i relation till Fadern, men som naturligtvis utgår från Gud, liksom Fadern och Anden gör det. Fadern, Sonen och den helige Anden är beroende av varandra, och det går inte att förstå Gud utan dessa tre tillsammans. Samtidigt har de funktioner som gör var och en av dem unika. Låt mig illustrera det så här: Skaparen måste antas vara lika komplex som det skapade, det vill säga det skapade kännetecknas av sin Skapare (konstnären). En viktig del i förståelse av det skapade är rummet/volymen som är tredimensionell. Hur räknar man ut den totala volymen av något? Genom att multiplicera höjden, längden och bredden. Tar jag bort en av dessa dimensioner kan jag aldrig räkna ut volymen av något. I fallet med Gud blir det: 1x1x1=1. Om jag bara multiplicerar Fadern och Anden, får jag fortfarande ett, men inte den totala volymen av vem Gud är.
Guds Ord utgår från Gud, men det finns bibelställen i Gt där Ordet, sedan det har utgått från Gud, verkar agera i egen kraft och utför Guds vilja. Jag uppfattar det som att Ordet aldrig ändå blir riktigt Gud själv, men i Johannesprologen var Ordet Gud. Jag ser alltså en skillnad här mellan hur Ordet uppfattas i Gt och den innebörd Johannes ger Logos i sitt evangelium. Men det är fritt fram att tycka annorlunda, jag kan bara redogöra för hur jag ser på det.
GillaGilla
Ok. Ser fram emot femman.
Jag tycker det är helt ok att använda utombibliska koncept. Men jag tycker att dom behöver tuktas och ser det som problematiskt när dom blir oersättliga och absolut nödvändiga instrument för tolkningen. (Är detta fallet med din användning av ”person”? Ja, det är det som är min fråga. Jag vet inte.)
Detta är verkligen fallet med ”demokrati”. 1) Eftersom demokrati inte i praktiken betyder att folket styr, så som ordet utlovar. 2) Eftersom ordet lurar oss att tro att det, som i världen, är ok att använda sig av majoritetsdiktatur (=”demokrati”) i en kristen församling istället för att inte fatta beslut om man inte enats under Andens ledning. Men detta är förstås en annan fråga…
Frågan kompliceras ytterligare när du nu också för in hela treenighetsläran i exegesen av Joh 1. För mig känns det som om det inte riktigt passade in. Jag tycker vi gör väl i att ha ett mentalt utrymme för att vi faktiskt kan ha uppfattat texten fel (både du och jag o andra), så att skriften verkligen får tillåtas utmana oss. Men tänk om Joh 1 inte skulle stödja treenighetsläran? Skulle vi över huvud taget vara beredda att tänka om med allt vad det skulle kunna innebära?
/Jonas Lundström
GillaGilla
Hej igen
Du har rätt, ”demokrati” är en annan debatt. Jag använde det bara som en illustration, väl medveten om hur komplicerad termen egentligen är i hur den tillämpas. En form av demokrati tillämpades dock i den nytestamentliga församlingen, och det svårt att hitta bättre beskrivande termer för det. Jag har arbetet en hel del med begreppet från ett nytestamentliga perspektiv, och kan tänka mig publicera materialet om det här på min blogg.
Det samma gäller ”treenigheten”. Naturligtvis går det inte läsa in en fullt utvecklad treenighetslära i Joh 1. Texten säger inte ”Fadern, Sonen och den helige Anden är ett”. Det har jag aldrig försökt hävda. Men det var texter som ex Joh 1 som bildade underlaget för formulerandet av en treenighetslära under 200-300-talet. Men ett mänskligt formulerat begrepp kan inte helt förklara Gud, något vi måste naturligtvis vara beredda på den dag vi vet och förstår mer.
Att beskriva Gud som en person är en förenklad bild av Gud, liksom att kalla Gud för han eller hon. Han är ju varken eller … eller båda. Att Gud blev människan i Jesus har inget med att Gud föredra ett genus framför ett annat. Jag menar med person/personlighet att Gud för mig inte är en abstrakt kraft, utan kan kommunicera, tänka och fatta beslut. Därför har jag inga problem ännu att använda mig av ordet ”person” även i anslutning till Joh 1.
Som bibelforskare måste jag hela tiden vara beredd att ompröva mina slutsatser, och lyssna in vad andra säger om vad jag kommer fram till. Som exeget försöker jag att inte låta mig begränsas av dogmer. Men jag skulle var oärlig om jag inte medgav att en sådan hållning är ibland mycket svår att ha.
Jag vill inte lova för mycket med del 5 i serien om Logos. Det enda jag förmår är att förklara hur jag själv uppfattar Johannes bruk av Logos i Joh 1.
GillaGilla