Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
Judendomen i ljuset av dess högtider (9.1)
På min gamla blogg med samma namn som denna pågick en serie om judiska högtider. Serien bestod av en sammanfattning av Karl-Johan Illmans Judendomen i ljuset av dess högtider (se första inlägget i serien för en närmare presentation). I vilket fall blev serien aldrig avslutad, därför fortsätter den nu här. Du kan se vad som hittills är publicerat i serien genom att klicka här.
Vad som är kvar att redogöra för är högtider som inte är ”bibliska”. De tidigare högtiderna påverkar formulerandet av bibelteologi, men de kvarvarande högtiderna är viktiga för vår förståelse av judendomen idag. Därför tar jag med även dessa på denna blogg så att bilden av både den antika och moderna judendomen blir komplett.
I nionde kapitlet behandlar Illman tre högtider: de två första är sorgedagar – Den 9 ’Av, som firades redan under antiken i åminnelse av förstörelsen av de båda templen (586 f. v. t. och 70 e.v.t.); Holocaustdagen (Jom Ha-Sho’a), då judarna tänkar på de sex miljonerna judar som förintades under andra världskriget. Dessa båda högtider, en antik och en modern, har gemensamt minnet av två katastrofala förstörelser (men ingen räddning undan fienden, till skillnad från Hanukka och Purim). Den tredje högtiden av modernt slag är Israels självständighetsdag, som kan beskrivas som ett svar på förintelsen.
Jag presenterar dessa tre högtider i tre olika inlägg så att texterna hålls någorlunda korta.
9.1. Den 9 i månaden ‘Av (sid 179–184)
Det är den andra faste- och sorgedagen i Sak 8:19*1* som Illman behandlar här. På denna dag fastar judarna till åminnelse av både det första (2 Kung 25:8, Jer 52:12) och andra templets fall, även om ingendera av förstörelserna kan med säkerhet dateras till precis den 9 ‘Av. Förutom tempens förstörelse kopplas också en rad andra tragiska händelser i Israels historia till detta datum, vilket motiverar dagen som en sorgedag. Om andra templets fall förklarar Illman att det “var något mera än en militär katastrof: Gud själv gick med templets fall i exil. Man skulle under den 9 ‘Av läsa Klagovisorna, som skrevs kort efter första templets fall.”
De båda templens fall var stora katastrofer för det judiska folket, både fysiskt, psykologiskt och religiöst. Många judar vid både tillfällena befarade judendomens undergång i och med händelserna. Förstörelsen av det andra templet år 70, tolkades även av många kristna “som ett bevis på att Gud hade förkastat det ‘gamla förbundet’ med judarna och instiftat ett nytt.” Majoriteten av de överlevande judarna förblev dock trogna judendomen och började sörja över Sion, som man hade gjort 600 år tidigare, genom bot och bättring.
Illmans fortsätter att beskriva Den 9 ‘Av och den tre veckor långa förberdelseperiod inför sorgedagen, en period som inleds med en speciell fastedag.*2* Under denna period får inga glädjeyttringar ske och under de tre sabbaterna före 9 ‘Av läses profettexter med dystert innehåll: Jer 1:1–2:3; 2:4–28 och Jes 1. Illmans förklarar att “Den 9 ‘Av är alltjämt en religiös fastedag som i det avseendet kan jämföras med Försoningsdagen. Allt som sker den 9 ‘Av (studier, gudstjänstfirandet, gemenskapen) präglas helt av dysterhet för att uttrycka den sorgsna sinnesstämmningen. Att strö aska i håret förekommer också på sina håll.
Men vid eftermiddagsgudstjänsten svänger stämningen, eftersom en tradition säger “att Messias skall födas, när folket befinner sig i djupaste sorg… Klagovisorna, som man redan har läst två gånger, slutar i en hoppfull ton och det är som om hoppet skulle börja komma till sin rätt: … (Klag 5:21). Illman avslutar sin beskrivning av denna högtid med att förklara att “Flera händelser i modern tid har bidragit till att ge den 9 ‘Av nya accenter:” Förintelsen och grundandet av staten Israel som har lättat stämmingen av denna dag; bombningarna av Hiroshima (6 aug) och Nagasaki (9 aug) som markeras under denna dag av judiska församlingar.
*1*“I Sak 8:19 talas om fyra fastedagar som infaller i den fjärde, femte, sjunde och tionde månaden. De avser tydligen den 17 Tammus, den 9 ‘Av, den 3 Tishri och den 10 Tevet. Texten säger att dessa för Juda skall ‘bli till fröjd och glädje och till sköna högtider’ i stället för vad de var: faste- eller sorgedagar.” (Illman, 1994, 179–180)
*2*Fastedagen som inleder förberedelseveckorna sammanfaller enligt de lärda med den dag då lagtavlorna med de tio budorden krossades, efter att israeliterna dansat kring guldkalven.
Fullfölja loppet
Nu och då blir man berikad av händelser och erfarenheter som levandegör ett skriftställe på ett sådant kraftfullt sätt att det blir en livssanning som aldrig lämnar en. En sådan händelse råkade jag ut för sommaren 1984.
Efter mitt andra år på Bible College i USA åkte jag som korttidsmissionär till Alaska för att jobba på KJNP (King Jesus North Pole), en kristen radio- och TV-station i ett litet samhället som faktiskt hette North Pole. Det blev något av en drömresa kombinerat med nyttighet. Den speciella händelsen jag här tänker på tilldrog sig den 4 juli, som är den amerikanska nationaldagen, då folket drar ut på gatorna i festyra för att fira sin nations födelse. I North Pole var det inget undantag.
På programmet stod parader, aktiviteter både för vuxna och barn, och olika tävlingar. En av tävlingarna var ett sängrally på huvudgatan, som radiostationen jag jobbade för hade anmält sig till. Jag blev en av de fem utvalda som skulle se till att KJNP gick segrande ut ur denna tvekamp. En hel vecka innan startskottet skulle gå, började vi preparera vår säng, genom att förse den med cykelhjul och dekorera den med ballonger.
När det var tid för start visade det sig att det var bara ytterligare ett ekipage som hade anmält sig – de kallade sig för North Pole. Så kampen skulle stå den dagen mellan den kristna radiostationen KJNP och samhället North Pole. Med en smula högmod konstaterade jag och de andra i KJNP-laget att North Pole utmanade oss med en vanlig sjukhussäng med små hjul – det här loppet har vi redan vunnit tänkte vi när vi belåtet tittade på varandra.
Startskottet gick och vi tog en omedelbar ledning med nästan en hel sänglängd. Men plötsligt hände något vi inte hade räknat med. Vår motståndare körde medvetet rakt in i vår säng och ena bakhjulet vek sig. Vår framfart stoppades effektivt av denna attack och vi fick se oss passerade på ett minst sagt snopet sätt. Medan North Pole rullade mot vändpunkten 200 meter längre fram, beslutade vi oss ändå att envist ta upp jakten, även om loppet var kört.
Vi drog och slet denna en gång så stolta säng med sin passagerare genom hela loppet. Inte nog med att ena hjulet hade vikit sig, utan snart vek sig också det andra hjulet. Båda bakhjulen låste sig och vi bokstavligen fick dra sängen längs gatan de sista hundra metrarna. Däcken small när asfalten slet sönder gummit och åskådarna fick sig ett gott skratt åt den komiska situationen, speciellt som de inte förstod varför vi envist ville fullfölja loppet. När vi utpumpade kom i mål stod sedan länge North Poles lag till synes som vinnare i denna prestigeladdade uppgörelse.
När vi efter några minuter hade hämtat andan fick vi till vår stora överraskning höra genom högtalarsystemet, att KJNP var vinnarna. Snart fick vi en förklaring till denna minst sagt oväntade seger. North Pole hade blivit diskvalificerade på grund av att de med vilje hade kört in i vår säng. Det visade sig också att de hade bytt lag vid vändpunkten. På grund av att vi hade fullföljt loppet med samma lag fick vi första pris.
När jag på kvällen satt och fundera över dagens händelser kom Paulus ord till mig: Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxar” (1 Kor 9:24-26) och ”jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13-14).
Den kvällen lärde jag mig något. Det spelar ingen roll hur jobbigt eller lätt det blir i framtiden att tjäna Herren och leva mitt liv för Gud. Om jag väljer att fullfölja loppet, leva i Kristus, och inte ge upp när jag möter motstånd eller faller, kommer jag att med Guds hjälp vinna första pris, en segerkrans som väntar på mig.
Skapad till Guds avbild (5)
Avslutning
Poängen i 1 Mos 1:26–28 verkar vara att förklara människans unika natur, förhållningsätt till varandra, sociala roll och position i skapelsen. Såsom skapelsen och människan relaterar till varandra i 1 Mos 1–2 är budskapet holistiskt. Det går inte att skilja på människans relation till Gud från männskans relation till jorden. Med andra ord, det är inte självklart att skilja på det andliga och det jordiska (de prisar Gud tillsammans i Ps 98:4–9; de ropar tillsammans i Rom 8:22–23).
Vad är det då som händer när människan, tar till sig detta holistiska budskap, att människan ursprungligen var skapade till Guds avbild, och att hon i Kristus kan bli återupprättad igen till att manifestera Guds omsorg och rättvisa?
Att människan blev skapad till Guds avbild täcker in tre viktiga områden i hennes liv som är en utmaning för henne som en levande varelse på jorden. På alla tre områden kan en upprättelse börja genom tro på Kristus Jesus: 1. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att bli den andliga och moraliska högstående varelse hon var innan synden förstörde den möjligheten; 2. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre i sitt liv, får hon hjälp med att återfå den människosyn som kommer från Gud, “Som man och kvinna skapade han dem.”; 3. Genom att ta emot Kristus Jesus som Herre sitt liv, får hon hjälp med att råda över livet på jorden med den omsorg och rättvisa som tillhör och kommer från Gud som dess skapare och källa.
Detta är områden som vi med Guds hjälp har ansvar för, men de är utmaningar som människan skapade till Guds avbild måste anta.
Skapad till Guds avbild (4)
III. Skapad till Guds avbild innebar att människan fick ett uppdrag, som visar Guds vilja med hennes liv.
Båda könen delar “likhet” med Gud – en speciell status i Guds skapelse som ger dem en speciell uppgift och roll – rätten att härska över jorden (se 1:26). De blir välsignade att tillsammans vara fruktsamma, lägga jorden under sig och härska över den, direkt efter att de har blivit skapade till man och kvinna (1:28).
I skapelseberättelsen är befolkningsökning genom sexuellt umgänge mellan man och kvinna en manifestering av människans dominans över jorden. Texten uppfattar således inte detta som ett hot, men idag har det blivit ett hot mot skapelsens resurser pga av överbefolkning och ondskans närvaro.
Kontexten visar att frasen ”till Guds avbild” refererar inte bara till en moralisk/andlig likhet och jämlikhet, utan också till funktion och roll. Det indikeras att människan skapades för att vara Guds representant på jorden – liksom ett barn representerar sina föräldrar. Således syftar “avbild” inte bara på den mänskliga naturen, utan också på människans sociala roll, bestående av man och kvinna.
Denna roll innebär att människan inte är en autonom varelse som kan göra som hon vill, utan hon har ett ansvar att lägga under sig skapelsen på ett sådant sätt att Guds makt över jorden manifesteras med omsorg och rättvisa.
Varför har då denna text blivit ett hot mot jordens resurser och överlevnad? För att människan som syndare inte alltid agerar utifrån vad som är Guds omsorg och rättvisa, hon agerar inte alltid som skapad till Guds avbild! (med en moralisk, andlig och jämlik utgångspunkt)
Samma tema ekar i Ps 8:3–6. Människan är kallad till, inte att missbruka Guds skapelse, utan till att fungera som Guds medregenter i Guds allmakt över jorden.
Skapad till Guds avbild (3)
II. Skapad till Guds avbild omfattade hela den mänskliga rasen, vilket innebär att fullständig jämställdhet råder oavsett ålder, kön och ras.
Alla människor är lika värda i Guds ögon. Ett av syndafallets mer tragiska följder är just att människan började värdera varandra olika, beroende på vilket kön eller vilken ras man tillhörde, eller vem som för tillfället var innehavare av den politiska eller religiösa makten.
Skapelseberättelsen tillåter att människan har olika funktioner. Men den ger inga antydningar om att vissa funktioner är typiskt kvinnliga eller manliga förutom det som av naturliga orsaker tillhör respektive kön. I skapelseberättelsen är det barnafödandet som är särskilt för kvinnan, något varje man vet och varje pappa förstår bokstavligt när de 40 veckorna har passerat och stunden är inne.
Skapelseberättelsens universella sanning om jämställdhet och respekt återupprättas igen i Kristus. I Gal 3:28 säger Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” I Kristus bryts syndens konsekvenser även på ojämlikhetens område då Guds avbild i människan upprättas.
En moraliskt och andlig upprättad människa på jämlik grund är en förutsättning för den tredje sanningen i 1 Mos 1:26–28.
Sanningar om fenomenet Twitter!
Credit: Josef Forsling
Credit: Jim West
Skapad till Guds avbild (2)
I. Skapad till Guds avbild syftar på karaktärsdrag som gör människan unik i förhållande till resten av skapelsen.
1 Mos 2:7-25 handlar om sjätte skapelsedagen, men från ett annat perspektiv än samma dag i 1 Mos 1. Den “andra skapelseberättelsen” ger oss lite mer detaljer om vad som skedde den dagen. I 1 Mos 2:7 skapas människan, sedan nämns olika saker som människan stiftade bekantskap med.
Viktig information för dagens predikotema finner vi i 2:7: “– då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Ordet “formade” (“danade” i den äldre översättningen, heb yatsar) beskriver en konstnärs verk. Lik en krukmakare som formar ett lerkärl, formar Gud människan av stoft (lera). En bild som återkommer i olika tappningar både i Gamla och Nya testamentet. Guds Ande är Guds andedräkt som blåste in liv i människan, eller som Elihu säger i Job 33:4, “Guds ande skapade mig, den Väldiges andedräkt ger mig liv.” Och människan ”blev en levande varelse” (nepesh – sv “själ”). 1 Mos 2:7 förklarar alltså att både själens natur och livet har människan fått till skänks av Gud.
Människan beskrivs som “en levande varelse”, en som har en själ (dvs personlig existens med drifter och önskningar). Men det är inte det som särskiljer människan från resten av skapelsen. Både djuren och människan har nepesh (“levande varelser”) – 1 Mos 1:20, 21, 24, 30 och slutligen 2:7. Både djur och människa kan andas, de båda lever på grund av Gud. Här är ingen skillnad på människa och djur. Båda är beroende av Gud som källa till liv för sin existens. Vad som särskiljer människan från resten av skapelsen är att hon blev skapade till Guds avbild, enligt 1 Mos 1:26–27.
Eftersom Gud är Ande (Joh 4:24) måste “till Guds avbild” syfta bland annat på människans moraliska och andliga natur. Speciellt i Nya testamentet finner vi denna tillämpning, att människan är skapad till Guds avbild: några exempel från Paulus, Ef 4:22–25 (rättfärdighet, helighet); Kol 3:9–10 (personlig kunskap om Gud och hans kärlek). Alla dessa karaktärsdrag är kopplad till den helige Andens aktiva roll i skapelsen.
Människans andliga natur antyder alltså Andens verk. Eftersom det finns en koppling mellan Guds Ande och skapandet av människan (till Guds avbild och vara honom lik), innebär det att helige Ande var lika aktiv i 1 Mos 1:26-28 som i 1:2, när Guds Ande svävade över vattnet och Gud sade: ”’Ljus bli till!’ Och ljuset blev till.” När Jesus förklarar för Nikodemus i Joh 3 att en människan måste bli född på nytt för att kunna se Guds rike, är det bl a ett upprättande av Guds avbild i människan och befrielse från syndens nedbrytande makt som det syftar på.
Den moraliska och andliga natur har människan gemensamt, vilket leder oss vidare till den andra sanningen om henne i 1 Mos 1:26–28.
Skapad till Guds avbild (1)
Den 20 september predikande jag i min hemförsamling Elim. Jag lägger nu ut den här i fem delar. Först introduktionen:
Allt oftare framställs människan i media som destruktiv och farlig för sig själv och skapelsen. Det ligger en viss fruktansvärd sanning i det. Elie Wiesel, Nobels fredspristagare 1986, blev vid 16 års ålder ögonvittne till hur nazisterna i Auschwitz slängde levande barn i en brinnande eld:
We did not know, as yet, which was the better side, right or left, which road led to prison and which to the crematoria. Still, I was happy, I was near my father. Our procession continued slowly to move forward.
Another inmate came over to us:
“Satisfied?”
“Yes,” someone answered.
“Poor devils, you are heading for the crematorium.”
He seemd to be telling the truth. Not far from us, flames, huge flames, were rising from a ditch. Something was being burned there. A truck drew close and unloaded its hold: small children. Babies! Yes, I did see this, with my own eyes … children thrown into the flames. (Is it any wonder that ever since then, sleep tends to elude me?)
So that was where we were going. A little farther on, there was another, larger pit for adults.
I pinched myself: Was I still alive? Was I awake? How was it possible that men, women, and children were being burned and that the world kept silent? No. All this could not be real. A nightmare perhaps … Soon I would wake up with a start, my heart pounding, and find that I was back in the room of my childhood, with my books … (Night, 32)
Massakerna i Rwanda 1994, miljöförstöringen, vinstintressen som ger dåliga produkter till konsumenten är andra exempel som bekräftar att människan inte är helt ofarlig mot sig själv och sin omgivning.
Men i sådana fruktansvärda situationer fanns och finns det ändå människor som lyckas bevara sin medmänsklighet, som inte förlorade den likhet med Gud de blev skapade till att vara – exempel på sådana personer är Elie Wiesel (även om han i sin bok Night beskriver hur han förlorade sin tro på Gud, men återfann tydligen den senare i livet), hotellföreståndaren Paul Rusesabagina som räddade över 1000 Tutsi flyktingar från Hutu milisen (se filmen Hotel Rwanda), och den brittiska parlamentsledamoten William Wilberforce (se filmen Amazing Grace). Wilberforce (1759-1833), pådriven av sin kristna övertygelse, lyckades efter över 20 års politisk kamp få igenom en lag som förbjöd slaveri i hela brittiska imperiet.
Gud skapade människan till sin avbild, och förklarade henne och resten av skapelsen som mycket god (1 Mos 1:31). Skapelseberättelsen når sitt klimax när Gud skapade människan (1:26–28), och det sägs i samband den händelsen tre saker om henne: 1. Människan skapades till Guds avbild och vara honom lik; 2. Både man och kvinna som människa är tillsammans skapade till Guds avbild; 3. Människan blev tillsagd att lägga under sig jorden (kontrollera den, antagligen genom att studera dess naturkrafter och fysik) och råda över djuren (återigen genom att studera deras vanor och natur).
Vad syftar 1 Mos 1:27 på (“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”)? Vad är det goda i den beskrivningen, och vad är det människan riskerar förlora när ondskan och synden tar över? Men vad är det som händer när människan, ursprungligen skapade till Guds avbild, blir återupprättad igen? Huvudfrågan idag är alltså, vad syftar 1 Mos 1:27 på? Svaret på den frågan leder oss till svaret på frågan vad som händer när människan blir återupprättad.
Vad är ett mirakel?
På bloggen Kolportören har en viktig diskussion initierats av Joachim Elsander: ”Mirakel” eller vanlig hederlig tacksamhet… . Jag tror att mycket av trovärdigheten i det kristna vittnesbördet hänger idag på hur vi troende pratar om och hävdar att Gud kan gripa in i situationer och utföra mirakel i vardagslivet.
I måndags och tisdags, när jag hade två av mina arbetsdagar på dagiset, fick jag möjlighet att lyssna på bl a ”Ring P12”. En ordentlig diskussion hade uppstått där flera ringde in och ville prata om det finns en Gud som helar. Programledaren Täppas Fogelberg avfärdade cyniskt om och om igen all tro på en helande Gud som vidskeplighet, vilket kändes ganska tråkigt. Men oavsett vad man tycker om Täppas attityd mot de som ringde in, är detta en skiljelinje som omedelbart skapar en avgrund. Det behövs mycket klokhet så att vi kristna, som tror på en levande Gud, inte framstår som löjliga och okunniga när mirakel och helande kommer upp på tapeten. Därför är Joachim Elsander initiativ så viktigt. Jag vill inte försöka föra debatten från hans blogg till detta forum, utan önskar att den fortsätter på Kolportören. Men kände ändå behov av att skriva av mig lite i frågan.
En god vän till mig och min hustru är överläkaren på SÖS i Stockholm. Hon är specialist på bröstcancer och jobbar med människor med mycket smärta i sista skedet av sina liv. Mot slutet av 90-talet berättade hon för mig att hon trodde på förbön och Guds förmåga att hela, men att hon under hela sin karriär inte sett ett enda mirakulöst helande. Visst hade hon i sitt jobb varit vittne till hur sjukdomen har gått tillbaka och på ett mystiskt sätt försvunnit, men i samtliga fall hade sjukdomen kommit tillbaka efter en period. Den naturliga förklaringen är då att läkarna hade missat eller inte kunnat se det som var kvar i kroppen. Trots ett sådant konstaterande efter många år i yrket hade vår läkarvän kvar sin tro på gudsingripande eftersom det var hennes enda hopp att någon gång slippa se allt lidande och smärta som hon mötte varje dag på sitt jobb.
Ett hopp behöver inte vara inbillning, utan en verklighet. Vi skall vara tacksamma för livet, men vara försiktiga att kalla vad som helst för ett mirakel bara för att man är troende. Framför allt skall ett gudsmirakel peka på Jesus, som Johannes säger i sitt evangelium: ”Men dessa [under och tecken] har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Om vi som troende är naiva och tolkar allt positivt som händer i livet som ett mirakel, eller ber om mirakel utan eftertanke, eller om uppmärksamheten hamnar mer på den som ber än den som skall hela, tror jag mirakel förlorar sin funktion.
Jag själv är inte heller helt säker på om jag har sett ett ögonblicksmirakel som inte på något vis går att förklara. Däremot är jag tacksam för mycket som jag i backspegeln kan uppfatta som Guds försyn i mitt liv. Trots min osäkerhet, ber jag ändå för människor för att jag äger ett hopp om att en dag slippa se lidande och orättvisa.
Josefs mynten
Mynt?
Tidningen Dagen rapporterade häromdagen om Gamla egyptiska mynt med Josefs bild. Det som inte framgår i artikeln är att det finns rätt stor tveksamhet i forskarvärlden kring detta påstådda fynd. Huvudskälet är källan till informationen, dvs en egyptisk dagstidning, som sedan bland annat Jerusalem Post har reproducerat.
Om du är intresserad av att följa upp detta och bilda dig en egen uppfattning, kan du börja med BiblePlaces.com. Där finns, förutom Todd Bolens (arkeolog) egen analys och kommentarer, länkar till andra reaktioner på nyheten.
Den allmänna inställningen i bibelforskarvärlden verkar vara väntande för att få mer information och tillgång till bättre källor.
Bilden föreställer ”mynten”, och några av dem kopplas alltså enligt en egyptisk dagstidning till Josef i Bibeln. Att det skulle vara mynt ifrågasätts.
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
