Daily Dose of Hebrew
Daily Dose of Greek
Accordance – Bible software
Lydnad är gudsfruktan (4)
Filipperbrevet 2:14–18
Paulus fortsätter i nästa stycke (Filipperbrevet 2:14–18) att förklara vidare vad han säger i 2:12–13, hur de troende i Filippi skall fortsätta ”arbeta [ut] med fruktan och bävan på er frälsning”: ”Gör allting [fortsätt i er lydnad] utan knot och utan förbehåll,… ” (vers 14). Lydnad är inte ett lätt begrepp att diskutera och tillämpa i vårt västerländska samhälle idag. Det är ett belastad ord som uppfattas som inskränkande och förtryckande. Men Paulus tänker inte på något sådant här, utan han menar att lydnad och vördnad hör ihop och att de som säger sig frukta Herren bör inse det. “Gör allting utan knot och utan förbehåll” i vers 14 är direkt kopplat till vers 12, som utlägger förhållandet mellan vördnad och glädje/fruktan och bävan.
Att lydnad och gudsfruktan enligt Paulus har att göra med fostran (helgelse) och ett högre syfte än de troendes egna liv börjar bli tydligt i verse 15–16a: ”…så att ni blir oförvitliga och rena, Guds fläckfria barn mitt i ett ont och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor på himlen när ni håller er till livets ord.” Så beskriver Paulus frukten av gudsfruktan – det gör troende rena inför Herren (frukten av frälsningen, v 12) på grund av deras sinnelag (se 2:5). Detta vittnesbörd i deras liv skall i sin tur lysa som stjärnor i en syndfull värld när de håller sig till livets Ord (se Joh 1:1). För Paulus är Jesus förebilden för ett sådant sinnelag (2:15-16).
”Stjärnor” är en metafor som har många funktioner: Det ger associationer till guidning och ett rättfärdigt liv. Himmelsk kroppar som förundrar oss, något som är storartat och strålande. Något som vi inte till fullo förstår, men fångar vår uppmärksamhet. I Uppenbarelseboken 21:11 finner vi ordet ”lyste”, vilket är samma grekiska ord som i Fil 2:15. I Uppenbarelseboken syftar ordet på Guds härlighet, vilket också passar bra med vad Paulus säger i Fil 2.15b: ”Där ni lyser [Guds härlighet] som stjärnor på himlen [i en syndfull värld och bland ett fördärvat släkte].”
Paulus uppmanar alltså de troende hålla sig till “livets ord” [Kristus] så att de lyser ”som stjärnor.” ”Då” säger Paulus, “kan jag vara stolt på Kristi dag: mitt lopp har inte varit förgäves, min möda inte förspilld” (v. 16b). Vad är Paulus stolt över? Över de troende i Filippi eller över evangeliet? Paulus är stolt över båda, men kanske speciellt över det faktum att inget kan hindra budskapet om Kristus att nå fram (se 1 Kor. 9:12). Paulus är mycket glad för sina vänner i Filippi, men speciellt stolt över att “stjärnorna” lyser i deras liv, när de håller sig till livets Ord, Jesus Kristus.
Paulus är stolt och glad över att hans lopp inte var förgäves, att hans möda inte var förspilld. Paulus blir själv ett exempel på Fil. 2:12–13 i verserna 16–18. Han använder sig av metaforen ”löparen”. Han löper ett lopp med ett syfte: att avsluta loppet och vinna priset. Att frukta Herren på grund av Kristus i våra liv är att löpa loppet, det vill säga lyda och fullborda Guds vilja och kallelse i våra liv (se 1 Kor 9:25–27). Ett hårt arbete, ett annat sätt att säga: ”arbeta ut med fruktan och bävan på er frälsning”. Men hur skall vi tänka här? Vad löper vi för? Varför skall vi löpa hela loppet? För priset? För att manifestera självdisciplin? Nej, det menar nog inte Paulus. Syftet är att ära och hyllning skall tillfalla den som tränar oss, som arbetar i oss (2:13).
Paulus är glad, han glädjer sig i Herren (Fil. 2:17–18). En frukt av gudsfruktan i sitt liv. Därför ber han också de troende i Filippi att vara glada och glädjas med honom. De lyder Herren, då det finns mycket glädje och tillfredsställelse i att just lyda Herren.
Lydnad är gudsfruktan (3)
Filipperbrevet 2:12-13
Kontexten (1:1–2:11) har hjälpt oss att förstå Filipperbrevet 2:12–13 bättre, men det finns fortfarande en hel del att upptäcka om dessa två verser, frågor som forfarande är obesvarade. Detta kompakta textstycke fungerar som ett klimax i Filipperbrevet – allt som Paulus har sagt hittills verkar leda fram till dessa två verser. Följande kan observeras i 2:12–13:
- Ett mycket nära förhållande existerar mellan vers 12 och 13 – vers 12 är inte möjlig utan vers 13; vers 13 är alltid sann, trots vers 12. Öppningsfrasen ”Därför, mina kära,…” riktar inte bara vår uppmärksamhet bakåt, utan också framåt, att något viktigt skall sägas: ”Därför… ni som alltid har varit lydiga: …”.
- Paulus refererar till en lydnad som vill lyssna, en villighet att ta emot instruktioner: det innebär att kunna underkasta sig, att följa någon. Det är de troendes lydnad i Filippi det syftar på. Denna lydnad utmärks av att ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning,…”, något de troende i Filippi har fortsatt att göra i Paulus frånvaro. Ordet ”lydiga” är således ett viktigt nyckelord i verserna 12 och 13, då det kontrollerar hela stycket. Paulus definierar det som att kontinuerligt ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.” (en attityd av lydnad, ödmjukt sinnelag som Jesus Kristus [2:5]).
- Ett annat nyckelord är ”arbeta” i vers 12, som i grekiskan betyder att ”arbeta ut” (åstadkomma, producera eller skapa något). Lydnad är att producera något synligt för världen. Så som Paulus tillämpar det betyder det att när en troende i Kristus är lydig blir hennes frälsning (vad Herren har gjort i hennes liv) synlig för världen. Detta är vad Jakob också pratar om i andra kapitlet i sitt brev (Jak 2:26).
- Nyckeln (som vi efterfrågade i Fil. 1:6-11) till hur Paulus ser på lydnad är fruktan och bävan inför Herren. De troende i Filippi skall arbeta ut sin frälsning ”med fruktan och bävan”. De två begreppen får sin innebörd från Gamla testamentet och en hel teologi är uppbyggd kring dessa två uttryck.
Det vanligaste ordet för ”frukta” i Gamla testamentet är yare (= fruktan eller rädsla). Men när yare beskriver en gudsrelation (gudsfruktan) får ordet emellertid en annorlunda betoning beroende på vilket sammanhang det används i: Respekt eller vördnad; Rättfärdigt uppförande eller fromhet; Tillbedjan. Den som fruktar Herren är den:
- Som implementerar (förverkligar) tron (= gudsfruktan) i det praktiska (Job 1:1).
- Som vandrar på Herrens vägar, vars fromhet är en frukt av ett gensvar på Guds budskap (Ps. 128:1).
- Som skiljer sig från den som är ond och orättfärdig (Pred. 8:13).
- Som är välsignad av Gud (Ps. 112:1; 31:20-21 [SFB]; 34:10-11; 33:18-20; 103:11; 145:19 [SFB]).
Med andra ord, gudsfruktan presenteras i Bibeln som nyckeln till ett andligt liv, och ett tecken (se Fil. 1:28 [SFB]) att helgelseprocessen ”verkar” i en människas liv, att hon kontinuerligt lyder Herren (jfr. Deut. 10:12-13).
“Fruktan och bävan” inför Herren är också nära relaterat till glädje, vilket också är det stora temat i Filipperbrevet. Ps. 2:11 säger: ”Tjäna Herren med fruktan och gläd er med bävan” (SFB). En parallellism! Om jag placerar in de kursiverade nyckelorden från Ps 2:11 i Fil. 2:12 blir det följande: ”…ni som alltid har varit lydiga [tjänat]: arbeta med fruktan [respekt/vördnad] och bävan [med glädje] på er frälsning. Att lyda Herren är vördnadsfull glädje! Troligt är att Paulus tänkte på Ps. 2:11 när han skrev Fil. 2:12.
Även om ”fruktan” och ”bävan” kan betraktas som synomyma uttryck, tillför ”bäva” en dimension som ofta missas när det pratas om att tjäna Herren. ”Fruktan” är en abstrakt term som talar om vördnad eller respekt, medan ”bävan” är en metafor (hyperbole?): det är svårt att lyda någon även om man har respekt för personen, om inte glädjen att tjäna också finns med i bilden. Således beskriver ”fruktan” ett transcendent förhållande till Gud och ”bäva” beskriver ett personligt förhållande som är tillgängligt för alla. Båda dessa dimensioner behövs i en relation med Gud för att troende skall kunna ha ett sunt förhållande till Gud.
Om Filipperbrevet 2:12 berättar vad människan gör, beskriver nästa vers (2:13) vad Gud gör: ”Ty det är Gud som verkar i er… .” Prepositionen ”ty” uppenbarar att Gud med sin Ande ”verkar i dig” (grekiskan = producerar något i någon. Producerar sin vilja i dig när när du arbetar ut din frälsning). Paulus menar att en troende arbetar ut det som Gud har arbetat in (producerat) i hennes liv. När Gud ”verkar i dig”, hjälper han den troende genom den helige Andens kraft att också arbeta ut den frälsning han frälser med (Ef. 1:11; 2:1-10; 1 Kor. 12:6, 11).
Guds aktiva roll i en troendes liv förmår och motiverar henne att ”förverkliga hans syfte” (Fil. 2:13b). Vad är Guds syfte? Din frälsning och frihet; din nästas frälsning och frihet – att andra skall se din och min frälsning som ett vittnesbörd och bli frälsta/befriade. Slutligen, att allt skall ske Gud till ära och pris (Fil. 1:11).
Vad är Paulus poäng i 2:12-13? Lyd alltid Herren, fortsätt att fruktan Herren och nya dörrar av andligt liv och utmaningar skall öppnas för dig. Paulus garanterar inte ett lättare liv i 2:12–13, men däremot ett spännande och meningsfullt liv.
Nya spännande kartresurser
Nya och uppdaterade kartresurser för bibelstudium och arkeologi:
1. Bible Mapper 4 (se recension här)
2. West Bank and East Jerusalem online map (se recension här)
3. ESV Study Bible följs upp av en bibelatlas (mer info här och här)
Den bästa bibelatlasen jag är bekant med: The Sacred Bridge.
Lydnad är gudsfruktan (2)
Filipperbrevet 1:1–2:11
Öppningsorden i Filipperbrevet 1:1–2 är ett normalt sätt att öppna ett brev på Paulus tid. Men redan i det efterföljande stycket (verserna 3–11) börjar tråden som leder fram till 2:12–18. Vers 6 lyder: ”… och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” Paulus är trygg med församlingen i Filippi. Han hade lämnat efter sig en stark och växande församling under sin andra och tredje missionsresa (jfr. 1.3-5, 7-8). Detta sätter tonen för hela brevet, vilket förstärks i 2:13 (”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärningar förverkligar hans syfte”).
Efter att ha uttryckt sin kärlek för de troende i Filippi ber Paulus för dem i 1:9 och ger skäl för sin bön i verserna 10–11. Hur skall Paulus bön blir besvarad? Paulus förklarar inte rent praktiskt hur denna bön skulle uppfyllas i de troendes liv i verserna 6–11. Men han gör det i 2:12–13 (”…arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.”). Orden i 2:13b (”… så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.”) måste ha fört de troendes tankar tillbaka till slutet av 1:11 (”, …Gud till ära och pris”).
I de nästa två stycken (1:12–18a, 18b–26) beskriver Paulus sin situationen för de troende i Filippi. De är oroliga för Paulus. Men Paulus tröstar dem och ser framemot att se dem igen.
I Filipperbrevet 1:27–30 fortsätter Paulus att uppmuntra: ”Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium,…”. Denna värdighet är uttryckt genom att förblir eniga i Kristus (1:27). Ett tecken för dem som är motståndare till den kristna tron (SFB, v. 28). Hur skall vi klara av att leva ett liv värdigt Kristi evangelium? Det verkar omöjligt utan Guds hjälp. Svaret ger Paulus återigen i 2:12–13.
I Filipperbrevet 2:1–11 fortsätter Paulus att uppmana de troende i Filippi. Notera hur 2:1 och 2:2 relaterar till varandra, 2:1 – vertikala relationen med Gud, vilket leder till 2:2 – den horisontala relationen mellan de kristna. Nyckelordet som håller dessa två verser samman är ”eniga”, och 2:1 (Kristus och den helige Anden) leder till 2:2 (församlingsgemenskap). Detta är principen Paulus förtydligar ytterligare i 2:12–13 – arbeta ut i era liv frälsningen ni har i Kristus.
Slutprodukten eller frukten i 2:1–2 är Guds syfte i 2:13, vilket för tanken tillbaka till 1:11, vilket måste vara enligt Paulus det yttersta syftet för alla troende i Kristus – att allt sker ”Gud till ära och pris”. Det är den troendes liv som är det starkaste vittnesbördet om Jesus.
Så tar Paulus steget vidare och beskriver sann ödmjukhet i verserna 2:3–4, vilket leder fram till 2:5, en av verserna som har gjort Filipperbrevet så berömt: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.” Jesus Kristus är enligt Paulus det stora exemplet på ödmjukhet, på utgivande kärlek då han genomled en ställförträdande död för människans synd (vv. 6–8). Detta sinnelaget hos Kristus upphöjde Honom återigen över allt och alla, så att alla människor skall kunna tillbe och bekänna sig till Honom (vv. 9–10). Paulus deklarerar alltså att Jesu sinnelag var och är Gud till ära (2:11b) och den troendes sinnelag i Kristus skall också vara Gud till ära (1:11).
Uppmaningen till de troende i Filippi om ett sinnelag, som är varje troendes sanna vittnesbörd om Kristi evangelium, når sin höjdpunkt i 2:12–18, närmar bestämt i verserna 12–13. Vers 12 börjar med ”Därför”, vilket refererar tillbaka till vad Paulus har sagt fram tills nu i brevet, speciellt i 1:27–2:11 (se speciellt 2:5 – Kristi sinnelag). Det verkar som om Paulus brev till de kristna i Filippi från början har strävat mot just 2:12–13 (–18).
Lydnad är gudsfruktan (1)
Huvudtexten i denna utläggning är Filipperbrevet 2:12–13, men innan vi fördjupar oss i dessa två spännande verser behöver vi titta kortfattat på bakgrunden till brevet och sedan på kontexten som kommer före (Fil 1:1–2:11) texten som denna utläggning handlar om. Paulus resonemang, som leder fram till 2:12–13, hjälper oss nämligen en bit på vägen med förståelse av 2:12–13. Textsammanhanget som kommer efter 2:12–13 är inte heller ointressant (Fil 2:14–18). Därför skall vi också ta en titt på den texten när jag är klar med 2:12–13.
Bakgrund
I staden Filippi planterade Paulus den första kristna församlingen på europisk mark, under hans andra missionsresa (Apg. 16). När Paulus och hans vänner lämnade staden hade de planterat en stark församling (Apg. 16:40). Paulus höll sedan kontakt med församlingen (Apg. 19:21-22; Fil. 2:19, 20), och en nära relation mellan aposteln och de troende (“de heliga i Kristus Jesus”, 1:1) uppstod.
Församling i Filippi bestod till stora delar av hednakristna. De var fattiga, men mycket hjälpsamma och generösa (Fil. 4:15-16, 2 Kor. 8; 11:9). Med tanke på hur fattiga de var förstår vi hur generösa de måste ha varit.
Paulus skrev med anledning av en gåva som Paulus hade tagit emot från de troende i Filippi. Gåvan fördes till Paulus av Epafroditos (Fil. 4:14, 18; 2:25) och brevet sändes tillbaka med samman person (Fil. 2:26-28). Paulus fick då också en möjlighet att informera församlingen i Filippi om sin situation i fångenskap och den väntade rättgången (1:12-26). I sitt brev tog han också tillfället att förmana och uppmuntra till fasthet och enighet (Fil. 2:3-5; 3:2-3; 4:1-2; 1:27-30).
Beträffande författarskap finns det inget i brevet, lingvistiskt eller historiskt, som ifrågasätter dess äkthet. Brevet författades någon gång mellan 62-63 e Kr i Rom. Atmosfären i brevet är glad och positiv, där Paulus ser framemot nya möjlighet att tjäna Gud, trots sin svåra situationen i fångenskap (1:23-26).
Filipperbrevet är ett brev till en församling han älskade, vilket framgår av den ärlighet och glädje som brevet uttrycker. Ordet ”glädja” (och liknande uttryck) används 16 gånger i brevet. Med andra ord, ett unikt brev i jämförelse med andra brev av Paulus, speciellt också med tanke på att han var fängslad i Rom vid tidpunkten för författandet (1:7, 13-18; 4:22; jfr. Apg. 28:16, 30-31).
Brevet kan också karaktärsieras som mycket personligt – som en pratstund, där samtalsämnen växlar utan förvarning, likt en informell konversation mellan vänner. En av höjdpunkerna i brevet är naturligtvis Fil. 2:12-13, som står i fokus för denna textutläggning.
Judendomen i ljuset av dess högtider (9.3)
9.3 Israels självständighetsdag (sid 189–192)
Staten Israels roll för judarna världen över är ”utomordentligt stor”. Den tjänar som ”en synlig geografisk identifikationspunkt.” Illman betonar att detta inte är något nytt: ”orienteringen mot landet och Sion har ju funnits och hållits i alla tider och på alla orter.” Men efter förföljerna under slutet av 1800-talet och under 1900-talet har landet Israel fram till idag fungerat som en tillflykt genom att ta emot judiska flyktingar. Utöver den politiska identifikationen, har landet också en stor judisk religiös och kulturell “identifikationsmöjlighet”.
Israels självständighetsdag (Jom Ha-‘Atsma‘ut) firades redan vid statens första år, den 5 ’Ijar, som är dagen för upprättandet av staten Israel, den 14 maj 1948. Dagen firas både av staten med olika offentliga tillställningar och i judiska församlingar världen över. Utöver det har fullständiga liturgier, med anknytning till traditionell judisk gudstjänst, utvecklats. I Israel föregås dagen av en minnesdag över dem som föll i kampen för statens grundande (Jom Ha-Zikkaron), som också markerar avslutningen av den dystra perioden efter Jom Ha-sho’a.
Efter att flaggan har varit på halvstång under minnesdagen hissas den vid självständighetsdagens ingång på kvällen i topp, och Knessets talman förklarar sorgedagen avslutad – sinnesstämningen slår om till glädje (notera den skarpa kontrasten). I kvällsgudstjänsten tänds ljus, och i högtidsbönerna tackar man Gud för miraklet att uppleva denna dag. Många menar det var ett mirakel att staten bildades. Illman förklarar vidare att Israel ”är enligt den officiella av överrabbinatet fastställda bönen för staten ’Begynnelsen till vår frälsning’. Men många är på denna punkt reserverade.”*1* Efter kvällsgudstjänsten följer en festmåltid med sång och tändande av ljus.
Under morgongudstjänsten läses psalmer som annars tillhör sabbaten och helgdagar. Det varierar från församling till församling vilka bibeltexter som läsas, som exempelvis 5 Mos 7:12–8:12; Jes 10:32–12:6; Hes 37:1–14 Därefter läses bönen för staten, gudstjänsten avslutas, och man har på nytt en festmåltid. Under denna dag är det också vanligt att recitera poesi av stora judiska diktare. Dagen för övrigt är en allmän fridag, men inte en sabbat.
Den 28 ’Ijar (maj) firas “Jerusalemdagen” (Jom Jerushalajim) i Israel “till minne av återförenandet av Jerusalem genom sexdagarskriget 1967. Problematiskt med denna dag är att Israels annektering av den östra delen av staden inte accepteras av FN, arabstaterna eller palestinierna.
*1*Illman nämner här vissa hasidiska riktningar, de sekulära judarna och Gush ’Emunim (”de trognas förbund”). (Illman, 1994, 191)
Bloggtips och konvertering
Det har varit en mycket händelsefull vecka för mig och min familj. Förklaring finner du i mitt twittrande (se höger kolumn). Händelsefullt är här lika med spännande och roligt.
Så här på sen söndagskväll kan det ändå vara på plats för ett par bloggtips som en avslutning på denna vecka:
1. Danny Zacharias har byggt om sin Deinde.org till en ”Resources for Biblical Studies.” Jag uppskattar Dannys bloggande, även om hans inlägg kommer alltför sällan. Kanske vi kan räkna mer frekventa inlägg i och med omläggningen. I vilket fall bygger Danny ut successivt resurserna på hemsidan, vilket är välkommet. Danny är också en hängiven macanvändare med tips för dem som vill använda sin Mac mer effektivt för bibelstudier och bibelforskning.
Andra bloggar för den som är intresserad av Mac i bibelstudier och bibelforskning kan jag föreslå Christopher Heard, Joe Weaks och naturligtvis David Lang (Accordance blog). Logos Libronix har ingen särskild blogg för sin Mac version av plattformen, men däremot en blogg för hela produktlinjen. Det skall emellertid bli intressant när den nya macversionen kommer efter att de just har släppt Logos Bible Software 4. Jag har varit involverad i att översätta Logos Bible Software 3 till svenska, så mer arbete väntar nog runt hörnet på den punkten. Ser fram emot det.
2. När jag undervisade på Korteboskolan i våras hade jag i min klass Simon Pilgrim Rosén. En härligt duktig student med ett genuint intresse för bibelteologi. Simon skiljer sig åt i ett par bemärkelser. Dels att han har en frikyrkobakgrund och är på väg över till den ortodoxa grenen inom den världsvida kristendomen, dels att han är ”lead singer” gruppen Crimson Moonlight. Musikformen som Crimson Moonlight representerar förknippas vanligtvis inte med det kristna, men för Simon finns där tydligen inga motsättningar. Jag själv dömer inte i detta, då musik är en teknik som kan användas för olika syften, goda som dåliga. Däremot vet jag med säkerhet att Crimson Moonlight inte spelar min musik 🙂
I vilket fall, Simon har startat en blogg. Så här beskriver han själv den: ”Var Hälsade!! Jag har ”äntligen” startat min blogg som länge funnits i min tanke. Den heter som sagt Skogsprästen – Holistisk Kristendom och är primärt en teologisk blogg med syfte att skapa samtal, undervisning och debatt kring livets stora frågor och mysterier… Bloggen innefattar Bibelteologi, Exegetik, Patristik, Mystik, Lyrik, Tankar kring vildmarksliv och alternativt boende samt hård och mörk musik!! Här trängs egna homilier (predikningar), dogmatiska artiklar och exegetiska arbeten jämte lyrik till kommande Crimson Moonlight plattor och berättelser ur det dagliga livet… .
Jag kan tryggt säga att Simon är inte lika farlig i verkligheten som han ser ut på bilderna i bloggen :-), men han lär nog bjuda på lite annorlunda inlägg utifrån den teologisk tradition som har blivit hans livsväg. Lycka till Simon! Jag lovar att följa dig från och till.
Den sista punkten öppnar naturligtvis upp frågan varför vissa konverterar från protestantism till annan form av kristendom. Även om jag är grundfast i den protestantiska traditionen inser jag att alla inte tänker som jag kring kristendomen. Det är tydligt att det finns inslag inom exempelvis den svenska frikyrkligheten som inte attraherar, speciellt när det kommer till gudstjänsten och synen på sakrament. För dessa personer med frikyrklig bakgrund, som konverterar till katolska kyrkan eller ortodoxa kyrkan, är den frikyrkliga ”liturgin” ytlig och i stora drag intetsägande.
Handen på hjärtat, en majoritet av dagens frikyrkokristna verkar i hög grad vara mer konsumenter än producenter av det kristna budskapet – mer trötta än pigga, mer oengagerade än engagerade. De som konverterar eller är beredda att konvertera känner sig inte delaktiga, saknar en förlorad ”mystik” i tron, upplever den protestantiska kristendomen färglös och vill mer. Sedan tror jag att den inkrypande sekulariseringen i frikyrkosammanhang också resulterar i flytt till ett mer överlåtet och radikalt sammanhang. Naturligtvis handlar det också om teologiska övertygelser, men det finns en resa bakom varje människas liv som leder till övertygelser.
Bibeln, översättning och Dödahavsrullarna
Mikael Winninge från Svenska bibelsällskapet besökte exgeternas högre seminarium på Örebro teologiska högskola (ÖTH) idag. Temat var ”Översättning av Qumrantexter och Nya testamentet.”
Mikael startade med att berätta om planerna om en ny svensk översättning av Nya testamentet (Nt). Frågan blev, behövs en sådan? Mikael förklarade som svar på sin egen fråga att United Bible Society (USB) menar att en ny Nt översättning är rimlig vart trettionde år, och snart 30 år har gått sedan förra bibelöversättningen från Svenska bibelsällskapet/bibelkommissionen kom ut, dvs Nt81 som ingår i Bibel 2000.
Jag kommer väl ihåg våren och sommaren 1981, då min relativt nya kristna tro tog fart på allvar. Jag fick en av de första utgåvorna av översättningen som en gåva av en klasskompis i gymnasiet. Den var i pocketformat, men om jag minns rätt gav jag bort den och skaffade mig ganska snart en ny.
Tillbaka till seminariet. Behövs alltså en nyöversättning? Eller räcker det men revidering av Nt 81 (dvs förnyelse av språket, nya exegetiska övervägningar)? Eller är det ändå bättre att göra en helt ny översättning? I så fall, vilka kriterier och principer bör då gälla? Sådana problemställningar lyftes fram av Mikael i sitt föredrag.
Mikael redogjorde för följande möjliga översättningsprinciper att ta ställning till vid en nyöversättning:
– Olika kyrkliga tolkningstraditioner (ex Vatikanen godkände inte B2000 översättningen, ex på grund av att kristologiska perspektiv saknades i Psaltaren)
– Liturgisk användning och gudstjänstpraxis i olika kyrkor.
– Inklusivt språk (måste definieras). Göra det så öppet som möjligt.
– Alternativ till traditionell biblisk och teologisk terminologi.
– Vår tids språk (måste definieras). Att språket har förändrats så pass mycket att en ny eller rev översättning är nödvändigt.
Mikael betonade att inget är beslutat än, men inventering genomförs för att insamla synpunkter. Om det finns behov, och hur dessa behov ser ut. Det är inte ens enkelt att avgöra vad som skall översättas (med tanke på de olika tolkningstraditionerna och vad som är helig text/kanon).
Mikael kom sedan till sin andra huvudpunkt: Dödahavsrullarna (DSS).
Denna del av föredraget inleddes med att förklara värdet med dessa unika manuskript, som inte enbart består av bibeltexter. Texthistoriska frågor lyftes fram: Solomon Schechter och Damaskusrullen. Fynden av DHR är ganska utspridda och då blir kopplingen till Qumran ifrågasatt. Vad hade grottorna för funktioner där rullarna upptäcktes? Varför lade man texterna i grottorna till att börja med? Vem gjorde det?
Ja, många frågor och inga säkra svar. Den som känner till om DSS forskningen och Qumran vet hur svårt det är att veta hur det egentligen var, hur lite vi känner till när frågorna staplas på varandra. Det vi vet för säkert emellertid är att i utspridda grottor väster om Dödahavet i Israel börjades det upptäckas från 1948 och framåt det som idag betraktas som ett av de största arkeologiska fynden i modern tid. Jag har tidigare bloggat om DSS här.
Mikael kommer sedan in på det översättningsprojekt av DSS till svenska som blir klart under 2010 (våren?). Det handlar om ett urval från sektlitteraturen (inte de bibliska) som översätts med förhoppning om att de kan hjälpa oss förstå vissa aspekter av Nya testamentet bättre (ex vem Johannes döparen var, tillhörde han Qumrangruppen? Saligprisningarna i Jesu bergspredikan).
Totalt 15 översättare är involverade i arbetet, och det sista skall nu sammanställas och redigeras färdigt. Urval av följande sekteristiska texttyper översätts: Regler/Halakhah (ex. CD, 1QS, 1QSa, 4QMMT, 4Q274–278, 4QTohoroth); Liturgiska texter (ex. 1QSb, 4Q242,); Parafraserna; Exegetiska texterna (ex. 1QpHab, 1QpHah, 4Q171, 4Q174, 4Q175, 4Q252–254); Testamenten (ex. 4Q213–214); Poetiska texter (ex Tackpsalmerna, Saligprisningar); Vishetstexterna (ex. 1Q27, 4Q299); Apokalyptiska texter; Eskatologiska texter (ex. 1QM, 4QM); Kalendertexter och horoskop (ex. 4Q320, 4Q186).
Mikaels sista punkt var framtidsprojekt: Apostoliska fäderna på svenska; “make over” av Bibeln.se till en plats att hitta exegeter på (en samlingsplats), lexikon, uppslagsverk läromaterial och omfattande länklistor.
Reflektion: Att det behövs en revidering av Nt81 eller en nyöversättning av Nya testamentet är för mig ganska självklart. En del översättningsval behöver rättas till och språket uppdateras. Sedan om alla kommer att bli nöjda med en sådan utgåva är tveksamt. Svenska Folkbibeln håller också på med att revidera/översätta på nytt. Det skall bli spännande att se slutresultatet om det nu blir ett beslut om nyöversättning av Nt81 eller enbart en revidering. Att en översättning av sekteristiska texterna från Qumran är på gång, är också spännande nyheter. Man får nog betrakta det som bragd att vi får fram sådant nytt material på svenska i vårt lilla land. Framtidsprojekten som Mikael presenterade mot slutet av seminariet är också mycket intressanta – mycket positivt med satsningar på nya resurser för svenska studenter och lärare i tider när bibelvetenskapen/exegetiken upplevs som direkt hotad på våra högre utbildningsinstitutioner i vårt land.
Judendomen i ljuset av dess högtider (9.2)
9.2 Holocaustdagen (Jom Ha-Sho’a) (sid 184–189)
Illmans redogörelse för Holocaustdagen vilar till stor del på I. Greenberg, The Jewish Way: Living the Holidays. New York 1988. Inledningsvis konstateras det att Holocaust är den största judiska katastrofen någonsin, och då handlar det inte enbart om antal döda, utan också intentionen att förinta hela judendomen och på det sätt nazisterna utförde det på.
Judarnas konfrontationen med holocaust är nästa omöjlig att förklara: “Var förbundet nu annulerat? Somliga svarade ja. Andra fortsatte som förut: det är för våra synders skull som det skedde. Finns det ett tredje alternativ?” Som svar på den sista frågan, hänvisar Illman till Greenberg:
Det vanligaste sättet är enligt Greenberg att man håller ihop motiven med ett brutet och ett återupprättat förbund. Redan efter andra templets fall blev människan fullvärdig part, förut hade hon varit ‘halv part’, anser han. Hon måste då anpassa förbundet till de radikalt nya förhållandena som uppstod efter att det andra templet förstördes. Men efter förintelsen fick hon överta den exekutiva rollen i frälsningsuppdraget. Om Gud för sin del inte sade eller gjorde något under förintelsen, måste detta betyda, att det nu hänger på juden att göra något, ta huvudansvaret för förbundet. Ändå säger många att Gud var med i Auschwitz, på offrens sida och led detsamma som de. Han är därför mera fördold, men samtigt ‘mera närvarande’. Det gäller för judarna att hitta den adekvata responsen och det riktiga sättet att leva i förbundet. Ett kvantitativt sätt är att befordra livet genom att öka antalet judar. Ett kvalitativt sätt är att ta sig an och hjälpa judar i nöd, studera toran osv. Alltså följa gamla modeller? Staten Israels upprättande kan ses som ett exempel på hur judarna har löst spänningen mellan förtvivlan och hopp [I. Greenberg 320–324].
Förintelsens motiv hör närmast samman med den 9 ’Av, men har ändå en egen innebörd. Just på grund av holocaustdagens självständiga motiv har det inte varit lätt att komma överens om kalenderdagen för hågkomsten och vilka rituler som skall karaktärisera dagen. Illmans redogör summariskt för denna process. Kalenderdagen blev bestämd efter debatt över olika förslag till den 27 Nisan (mellan 7 april och 7 maj),*1* men utformningen av ritualerna diskuteras ännu.
Motiven för dagen är flera: 1. Historiskt kom holocaust säkert att stämma en del länders politiska representanter positivare till upprättandet av en judisk stat, än vad som annars varit fallet; 2. På idéplanet visade holocaust att en befolkningsgrupp som den judiska varit mer utsatt och hotad, eftersom den saknade ett eget hemland som kunde ta emot flyktingar eller föra dess talan; 3. Händelsen kräver någon form av hågkomst, och att en sådan dag manifesterar ett nytt skede för judendomen; 4. Israels självständighetsdag följer nära efter holocaustdagen, inte som kompensation utan som respons på den förra.
Som sagt, enligt Illman har det varit svårt för judarna att hitta lämpliga traditionella ritualer för hågkomstdagen. Man kan säga att de som har tagit form karaktäriseras bland annat av tystnad och kvällceremoni vid Yad Vashem.
*1*Valet av just denna dag blev en lösning som gillades av få judar då dagen inte är knuten till någon bestämd händelse och att den inte heller kan firas den 27 Nisan, om den skulle vara sabbat. Skälet till valet är osäkert, men eventuellt för att upproret i Warszawa-gettot då upphörde, men som enligt andra uppgifter fortsatte en vecka därefter [Strassfeld 57]. (Illman, 1994, 186).
Funktionens Gud
Den senaste tiden har evolution och gudstro diskuterats i media. Bokförlaget Libris har nyligen gett ut boken Evolutionens Gud av Francis S Collins, recenserad av Pekka Mellergård i tidningen Dagen den 15 september. Publiceringen av boken på svenska och recensionen har skapat en hel del debatt, både i tidningen Dagen och på bloggar.
Efter att ha funderat lite, ger jag mig också in leken med ett inlägg. Mitt inlägg har däremot inte som syfte att granska det som hittills har sagts om skapelsetro kontra vetenskap med anledning av Collins bok, då jag ännu inte har hunnit läsa boken. Däremot skulle jag vilja ge ett perspektiv som jag tror ligger nära hur skapelseberättelsens författare själv tänkte sig att 1 Mos 1 skulle uppfattas av de ursprungliga åhörarna och läsarna.
Bibeln måste få tala sitt eget språk, låta sig uttrykas på sina egna villkor. Ett västerländskt sätt att beskriva saker och ting med begrepp för struktur och form lär vi inte hitta i Bibeln. Vi gör ibland misstaget att läsa vissa textsammanhang som beskrivningar, när det inte var syftet med texten. Ett exempel är tabernaklet i 2 Moseboken. Istället för att uppfatta redogörelsen för tabernaklet främst som en beskrivning, behöver vi ta reda på vad de olika föremålen i tabernaklet har för funktion, vad folket gjorde med dem, vad de användes till.
Ett annat exempel finner vi i Höga Visan. Om vi läser Höga Visan beskrivande skulle vi få en ganska konstig person i kapitel 4: “Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor… Ditt hår är som en flock getter… Dina tänder är som en flock tackor… som Davids torn är din hals…”. Istället är det personligheten som beskrivs i dikten. Om vi känner till de olika sakernas funktion blir det lättare att förstå vad författaren försöker säga.
De gånger de bibliska författarna använder sig av beskrivande begrepp är för att fördjupa förståelsen av något. Beskrivningar hur personer såg ut är undantag i Bibeln (har vi inte alla undrat hur Jesus såg ut?). Absalom hade långt hår, senare läser vi att han flyr och fastnar i ett träd på grund av sitt hår. En beskrivning finns alltså inte med för beskrivningens egen skull.
Nu till 1 Moseboken 1 – skapelseberättelsen. Vad är det för frågor texten försöker besvara? Jag föreslår att den minst viktiga frågan i texten är hur Gud skapade. De primära frågorna är istället vem Gud är, vad han skapade och varför han gjorde det.
Med andra ord, är det en västerländsk vetenskaplig beskrivning vi har i 1 Moseboken 1, eller är du villig att låta det primärt handla om funktion? Är syftet med 1 Mos 1 att informera dig om skapelseordningen och hur det såg ut, eller för att berätta för dig vad de olika sakerna i skapelseberättelsen blev till för?
Genom att upptäcka strukturen i texten ser vi tydligare vad som är ett av huvudsyftena med hur skapelsen är presenterad:
1 Första dagen – himlen
2 Andra dagen – vatten
3 Tredje dagen – jorden
1’ Fjärde dagen – vad som är i himlen
2’ Femte dagen – vad som är i vattnet
3’ Sjätte dagen – vad som är på jorden
Redogörelsen för dag 1–3 behövdes funktionellt komma före dag 4–6 i skapelseberättelsen. Himlen, vattnet och jorden var fullständigt nödvändigt för liv på jorden (något som även den moderna vetenskapen är överens om) Vi får därmed en parallellism i vår text som primärt betonar funktion.
Sedan förekommer ordet “Gud” över 20 gånger i 1 Moseboken 1. Vad säger det i funktionell bemärkelse? Det säger faktiskt en hel del om vem Gud är i en extremt polyteistisk värld, och vad Gud gjorde, men inte något om evolutionens Gud. Det sistnämnda är något vi “moderna och postmoderna” människor bråkar om.
Är det rätt att läsa in senare tankegångar i ett tidigare dokument? Skulle författaren av 1 Moseboken 1 hålla med oss idag hur vi diskuterar detta kapitel?
Om bloggen
Välkommen hit! Mitt namn är Stefan Green och är teolog och exeget. Mer om mig kan du läsa under flikarna ovan: Om mig…, Engagemang och Publikationer
Det du kan förvänta dig här är: en hel del exegetik, bibelteologi, en del bibelarkeologi, men också annat som intresserar mig.
Du får gärna kommentera det jag publicerar, så att vi kan ha en dialog. Jag förbehåller mig däremot rätten att avvisa kommentarer som bedöms som respektlösa, olämpliga och som ligger utanför syftet med denna blog.
